PROFILEN
Under rubriken Profilen avser redaktionskommittén att presentera en person som varit en välkänd personlighet i det gamla Grava.
Alfred Renvall, folkskollärare och kantor i Grava
Renvall föddes 1875 i Skived som då var en del av Grava. Hans far var torpare i Södra Forsbråten. Torpet torde ha varit relativt stort eftersom fadern höll sig med både dräng och piga. I en tidig husförhörslängd benämns Alfred ”hornblåsare” vilket bör ha inneburit att han var musikelev vid Värmlands regemente. Han var då endast omkring l0 år. Musikerbanan tog ganska snart slut och istället började Alfred vid 18 års ålder studier vid seminariet i Karlstad. Efter en studietid på fyra år tog han sin examen och fick omgående anställning som folkskollärare i Grava. Till en början var hans tjänstgöring ambulerande mellan skollokaler i Skåre och i Bråne. Det kunde då gå till så att han under höstterminen höll skola i Skåre måndag till fredag för att på lördagen hålla läxförhör med eleverna i Bråne. Det bör sägas att han gick den 3 km långa vägen mellan Skåre och Bråne fram och åter varje skoldag.
Lärare Renvall med en skolklass vid Torps skola i Skåre 1929 Foto
Under vårterminen blev det tvärtom, dvs. undervisning i Bråne måndag till fredag och läxförhör i Skåre på lördag. Renvalls ambulerande lärartjänstgöring upphörde år 1900 genom att han då förordnades till en fast lärartjänst vid folkskolan i Torp. När den ordinarie klockaren och organisten i Grava församling beviljades tjänstledighet 1902 förordnades Renvall som dennes vikarie. Anmärkningsvärt är att vikariatet kom att fortgå i 20 år innan Renvall blev ordinarie i befattningen. Han upprätthöll denna till sin pensionering 1935. Härefter inträffade det märkliga att Renvall återigen blev vikarierande klockare och organist. Skälet till detta var en organisatorisk komplikation som gjorde att tjänsten fick vakanssättas och upprätthållas på vikariatsbasis. Detta fortgick till 1944. Renvall var en mycket betrodd person i det dåtida Grava. Bl.a. ansvarade han för skolrådets räkning för den förteckning över barn i skolåldern i församlingen som skulle föras. Han var även vid flera tillfållen representant for Grava församling vid allmänt kyrkomöte. Vid sidan av det musicerande som ingick i hans tjänst sägs han ha varit en skicklig violinist. Han bodde i en tjänstebostad vid Ilandavägen nära Skårekyrkan. Att den intilliggande gatan Renvallsvägen är uppkallad efter honom är lätt att förstå. Alfred Renvall slutade sina dagar 1959 och är naturligt nog begravd på Grava kyrkogård.
Kalísak – Skåreprofil framför andra
Född 1 nov. 1876 – död 30 nov. 1959
Grava i Ord och Bild nr 5, av Bengt Karlsson
Karl Emil Isaksson, i folkmun kallad ”Kalisak” eller bara ”Isak ” (son till Isak i Môsen) var i hög grad en profilerad person. Gårdfarihandlare, enstöring, originell i klädsel och livsföring, född, död och begraven i Skåre, Grava socken. Han bodde större delen av sitt liv i en röd liten stuga i Skåre, omgiven av närmaste grannarna Hertzfeldt, Trangärd, Renvall, Fredriksson på Granvik, Hugo och Rut i ”Stugan”( Hugo på Smetôrp) samt Skåre missionshus .
Kalísak vid sin bostad. Bostaden, kök och kammare, där på senare år, tak, väggar och fönster liksom skomakarlampan över slagbordet blivit gråsvarta av röken från vedspis och stekpannans flott och fläsk. Inomhus levde Kalisak denna tid i ständig skymning. Stugan hade också ett vindsutrymme där han förvarade sina handelsvaror. En tid, när han var som mest aktiv i sin kringvandrarhandel och var mycket på resande fot, hyrde han ut kök och kammare. Då fungerade vinden också som hans bostad.
Kalísak i vedboden.
Gårdfarihandlaren Innan pensionsåldern försörjde sig Kalisak huvudsakligen som gårdfarihandlare. Välbesökta auktioner hölls sommartid från bostadens kammarfönster där Skåres Sherlock Homes- Fjärdingsman Rudolf Hellström- var utropare. Vid ett tillfälle ropade min far in en storväst som Isak ansåg gick bort till alldeles för lågt pris. Han kom därför med fart ner från vinden och ut i folkvimlet för att hämta tillbaka storvästen och uppmanade samtidigt auktionsutroparen att låta köpet gå tillbaka. ”Vem ble ve västen? Vem ble ve västen? Dä går inte å sälje västen för dä prise , se. Dä ble för billigt dä, se”, sa Isak. Vid en annan auktion hos Isak betalades ett kraftigt överpris för ett besman. Denna gång utan hans ingripande. Det var min faster och farbror som från var sin sida i publiken bjöd över varandra, innan den uppmärksamme utroparen satte stopp för prisjakten. Detta föranledde några spefåglar att ofta, vid landsvägsmöte med min skojfriska mor, fråga: ”Ingeborg- ha du hört nôe vem som ble ve besman?” Under beredskapstiden, tidigt 40 tal, då Skåreskolan var militärsjukhus och många värnpliktiga officerare var kommenderingsinhysta i näraliggande privatbostäder, gick affärerna lysande för Kalisak. Undertröjor och långkalsonger i vit trikot var eftertraktade när vinter nalkades. En höstkväll kom Kalisak, med varusortimentet i en resväska, på besök till
mina föräldrars bostad, där värnpliktige kaptenen och läkaren dr. Piltz disponerade ”finrummet”. Det blev kvällskaffe vid köksbordet och samtidig demonstration av Kalisaks konfektion. Dr. Piltz höll upp plaggen, såg något konfunderad ut, och frågade: ”Det ser ut som kalsongerna varit använda, kan det vara så?” ”Dä kan hända att di ä använde nôgre ganger, men bare nôgre ganger” sa Kalisak. Om detta medgivande möjligen gav prutmån i affären, låter jag var osagt.
Kalísak i tävlingsmundering.
Idrottsmannen/tävlingsmänniskan Friidrott var ett stort intresse hos Kalisak. Särskilt under Gunder Hägg- epoken följde han noga och kommenterade vad tidningarna skrev om Häggs och Arne Anderssons många duster och rekordnoteringar. Han deltog själv flitigt i Riksmarschen och i s.k. välgörenhetstävlingar. Vid ett sådant tillfälle löpte han fram och tillbaka över fotbollsplanen i Skåre iförd kombiners, (Undertröja och kalsong i en enhet med en knappförsedd lucka baktill att fällas ned vid behov) och till publikens stora förtjusning, med halvöppen kalsonglucka baktill. En tävlingsmänniska var han, Kalisak. Prestationerna skulle mätas i tid. Han ville alltid veta tävlingssträckans längd och om den var noggrant
uppmätt. Löp- eller gångtiden skulle om möjligt kontrolleras med flera tidmätare. Därefter förhörde han funktionärerna om deras bedömning av prestationen. ”Va ble tia”? ”Va tia bra”? ”Jekk dä fort”? o.s.v.
Kalisak löper inför publik.
Trav ingick också i Kalisaks intressen. Vid några tillfällen besökte han Färjestads Travbana och spelade på toto, som man sa på den tiden. Detta gav Kalle Waller (Karl i Boa) tillfälle att i vanlig ordning lite bryskt skämtsamt ifrågasätta Isaks religiösa hederlighet. Var inte Isak i grund och botten en skrymtare och Farisé som på sabbaten (söndagstrav)vistades bland månglare och mammonsdyrkare. Kalisak blev sällan svaret skyldig. Ofta försvarade han sina handlingar med bibelcitat. I detta fall skulle pundet förvaltas och förmeras på det sätt som stod honom till buds, och enligt Isaks och Judarnas uppfattning var sabbaten på lördag. Men egentligen var pengaspelet av underordnat intresse; Isak såg en tjusning i hästarnas kamp på banan. Kristendomen Kalisak var intresserad av den kristna religionen och hade god kunskap om bibelns innehåll. Han var dock inte ansluten till någon församling. Kyrkorna i stan fick besök av Kalisak när man hade speciella och bemärkta talare i predikstolen. Han var en hängiven beundrare av salvelsefulla s.k. väckelsepredikanter som Levi Petrus och Frank
Mangs .Särskilt Levi Petrus med sitt tungomålstalande hade en stor beundrare i Kalisak. ”Han ä styv å tale, se. Åsså ä han styv å tôlke bibla, se. Han har Andens gåver, se”, var Kalisaks bedömning. Väckelsekampanjer med Levi Petrus kunde t.ex. locka Kalisak till veckolånga vistelser i Skattkärr, där han bjöds på gratis mat och logi av välvilliga församlingsbor. Fridsam och omständlig Mina minnen av Kalisak har sitt huvudsakliga ursprung i det gångna seklets 40 och 50 tal, då han var på väg utför i ålderstrappan. Han var en fridsam och tillbakadragen man, som p.g.a. sin klädsel och sitt beteende väckte omgivningens uppmärksamhet och intresse. Om Kalisak talade man gärna även utanför det lilla samhället Skåre, dock aldrig i nedsättande ordalag, utan mera i uppskattande, humoristiska vändningar. Han var ju t.ex. en välkänd besökare i Karlstad, där han framförallt blev känd för sina regelbundna besök på Karlstads Badhus, och på vissa matställen såsom Munken, EPA och Fenix På dessa ställen blev han väl bemött. Efter att i upprepade ordalag ha uttryckt sin uppskattning av smaken på maten och att portionen därför var i minsta laget, fick han den påfyllning han alltid önskade och som delvis smögs ner i unikaboxen för att senare avnjutas i hemmet. Till det utmärkande och lätt iakttagbara i den Isakska karaktären och som kvalificerade honom som avvikande och originell hörde omständligheten. Han upprepade ofta vad han sagt och ställde samma frågor gång på gång. Han räknade alltid motgiften på en betalning ett flertal gånger. När han skulle betala med sedel, så spottade han i handen och gnuggade, vred och vände sedeln för att vara säker på att den inte var dubbel. Grundligheten och kontrollbehovet gränsande till misstänksamhet var påfallande. Aven om Kalísak inte hade någon stressig tillvaro, så var han mycket angelägen att hålla reda på tiden. Så ofta han fick tillfälle, så jämförde han tiden på sin egen blankslitna fickrova med andras tidmätare. När han kom till affären för att handla, så var det första han gjorde att hala upp sin rova ur en djup ficka i sina kläders innersta gömmor och länge och noggrant jämföra tiden på affärens väggklocka med sin egen. Det hände att han ibland stoppade den i reguljärtrafik varande bussen, för att bara fråga chauffören vad klockan var. Bilden härintill visar hur det kan ha gått till.
Kalisak i färd med att stoppa bussen.
Renlighet och artighet Hans klädsel var mycket enkel och karakteristisk. Större delen av året gick han klädd i tjocka blankslitna vadmalskläder, där de mycket vida byxorna var uppvikta till överkanten på de stora kängor som hölls kvar på foten med skosnören av skilda slag med många knutar. Byxorna hölls uppe med ett rep om midjan och hängslen som varit föremål för många reparationer. Den mycket för stora halvlånga rocken med de stora och djupa fickorna, hängde i Tage Erlanderstil alltid snett med ena axeln långt ner på överarmen .Från välunderrättat håll- baderskorna på badhuset- ryktades att hans tidigare vita trikåunderkläder genom långvarig användning genomgått en påtaglig form och färgförändring . Baderskorna var för övrigt föremål för Isaks speciella beundran. Vid ett tillfälle när Isak var på besök i affären, undrade Kalle Waller om inte Isak hyste speciella känslor för baderskorna. Han kunde annars inte förstå hur Isak som levde under knappa förhållanden hade råd att köpa baderskornas tjänster. Isak svarade: ”Di gör ett bra arbete, se. Di ä styve mä bôrsten, se. Åsså sparer di inte på såpa,se .En blir ren på hele krôppen ,se! Å då behöver en inte bade så ôfta, se!” Huvudbonaden och hans hantering av denna ingår i karakteristika för Kalisak. Han hade ett speciellt, nästan ceremoniellt beteende när han mötte och hälsade på människor i sin omgivning. Skinnmössan av ”krimtyp” blev mycket nött och blanksliten av hälsningsgreppet. Kalisak var en mycket ovanlig och flitig hälsare. När han t.ex mötte enskilda, även främmande människor på landsvägen, så stannade han ofta upp, vände sig mot den passerande och lyfte på mössan ett flertal gånger. Vid besök i affären- Anderssons lanthandel- gick han alltid fram till affärsinnehavaren fru Maja Andersson, för vilken han hyste stor aktning och tillit, bugade ,tog av sig mössan ett flertal gånger och sa ”godagens ,godagens”. Han ville alltid ha ögonkontakt när han hälsade, och hälsningen skulle besvaras, i annat fall upprepade han ceremonin tills han var övertygad om att motparten hade uppfattat hälsningen. Därefter vände han sig till den övriga personalen, lyfte på mössan och hälsade. Fanns där flera kunder i affären så sökte han sig framtill den ena efter den andra för att få ögonkontakt, lyfte på mössan och hälsade ”godagens, godagens”. Cyklaren Sommartid bar han vanligen en mundering av gulblekt linnetyg, kavaj, byxor och keps av samma
material samt smärtingskor (gymnastikskor). I denna klädsel kände han sig lättrörlig och väl till mods. Steglängden ökades och cykelpedalerna fick ibland oroande höga varvtal. Man fick intrycket att han ville imponera på eventuella iakttagare. Såg han en fotgängare framför sig på vägen, så ökade han gärna stegens längd och frekvens för att sedan passera nästan småspringande med mössan i hand, noggrant iakttagande och hälsande. I denna mundering gick han riksmarschen ett flertal gånger. Varje gång med omsorgsfull tidmätning och med avsikten att vid nästa tillfälle förbättra tiden. Sommartid kom också den gamla cykeln till användning En gammal rostfläck där ena pedalen var ersatt med en järnsprint, baknavets axel var förlängd på ena sidan och tjänade som påstigningspinne, pakethållaren framtill såg ut som ett stort nystan bestående av snörstumpar av alla de slag. Kalisaks cykelfärder, som i startmomentet vanligen var mycket vingliga, kunde när han fått upp hastigheten övergå i riskfylld framfart på en cykel med ”evighetstrampor” som alltså saknade broms. Cykeln hade hög utväxling, så att även med långsamma pedalrörelser kunde han få upp ganska hög hastighet. Vid tillfällen då han var medveten om viss nyfikenhet från omgivningen, kunde han trampa på ordentligt och komma upp i avsevärd fart. När det sedan var dags att stanna åkte han upp och ned som en jojo i ”evighetstramporna” tills hastigheten var så låg att han med ett katapulthopp kunde hoppa av cykeln och springa bredvid. Ibland kunde det vara en lämplig säkerhetsåtgärd att uppsöka vägdiket när Kalisak kom på cykel Minnen från Anderssons affär Många minnen av Kalisak har sitt ursprung från hans besök i affären (Andersons lanthandel ) där jag arbetade. Vanligen besökte han affären någon eller några gånger i veckan. Han kom oftast på eftermiddagen vid stängningsdags. Detta med beräkningen att bli sista kunden för dagen och således få vara ensam vid disken när han skulle göra sina inköp, samt att få läsa överbliven dagstidning i väntan på att få handla med affärsinnehavaren, den alltid vänliga korrekta och tillmötesgående fru Maja. När han kom in i affären försökte han alltid undvika kontakt med Kalle Waller, som oftast välkomnade honom med för Kalisak besvärande skämt. ”Nu kommer den där gôbben igen. Han har itnô å göre på hele dagera, men kan inte dra sej iväg te affärn förrän te stängningsdags. Ska du handle eller ä du här bare för å läse dagstininga”. Isak frågar då något försiktigt: ”Ä frua ledi?” ”Går dä bra te få handle mä frua”?
Fru Maja svarar: ” Karl får vänta lite, men sitt ner o läs tidningen så länge.” Isak lyfter på mössan, bugar och tackar ett flertal gånger och mumlar knappt hörbart: ”Jaså, dä går bra te få läse tininga, jaha. Ja får lôv å låne tininga da, ja. Jaha, Jaha.” ”Ta tidninga å sätt dej på bänken å hôll fre te dä blir din tur, gôbbe, ” inflikar Kalle Waller. När Kalisak börjat läsa tidningen sänker han den då och då, tittar över pensne´n och småler. Sedan läser han tidningen halvhögt, länge och grundligt. Då och då sänker han tidningen och kommenterar högt för sig själv vad han har läst. Vinter med snö medförde att affärsgolvet av marmor blev mycket smutsigt och blött och behövde torkas efter stängning varje kväll. En kväll i veckan var det nödvändigt att också knäskura golven. Vid ett sådant tillfälle var Kalisak på plats i affärens soffa läsande dagens tidning. Hans intresse för det motsatta könet har det talats om tidigare bl.a. vid hans besök hos baderskorna på badhuset. Denna kväll gjorde sig affärsbiträdena Edit och Tyra redo att med vatten, såpa och skurborste knäskura det stora golvet. I lokalens andra ände sedd från Isaks placering föll de på knä med bakdelen vänd mot Kalisak. För att inte klänning och kjol skulle släpa i skurvattnet så drogs dessa i vanliga fall skylande plagg så högt över bakdelen att mellan strumpa och underbyxor blottades ”ljuva lemmars vita hy”. Kalisak kikade då allt oftare över tidningskanten bort mot de båda kvinnorumporna. När Kalle Waller upptäcker Kalisaks intresse uppmanar han med hög röst denne att hålla upp tidningen. Kalisak småler förläget, medan skurmadammerna inleder ett avledande samtal om värdet att ha en kvinna i hemmet som kan hålla rent, laga mat, och vara till hjälp med sängvärmen.. ”Karl borde skaffa sig en hushållerska”, blir deras rekommendation. ”Dä vore nog bra dä se, dä kanske vore bra dä, men dä blir nog för dyrt se”, anser Kalisak . ”Men om Karl är snäll och sköter om sin hushållerska, så kanske hon inte vill ha någon betalning,” menar de två vid skurhinken. ”Jaså, jaha, kan så vare dä, men ho måste nog ha maten, se, maten ä dyr den, se, dä blir för dyrt dä, se”. blir Isaks slutkommentar. Att få pengainnehållet i den slitna och omsorgsfullt vaktade sillhandlarbörsen att räcka till livets nödtorft var sannolikt ett sändigt orosmoment i Kalisaks tankevärld. Detta kan vara en förklaring till det ovanliga önskemål från jubilaren, som en av gratulanterna fick att ta ställning till på Kalisaks 70 årsdag. En insamlingslista hade en tid cirkulerat i samhället. På födelsedagen överlämnades listan med pengarna till Kalisak med kommentaren, att nästan alla Skårebor hade gratulerat honom. Kalisak granskade listan och funderade ”Jaha, jaså, så alle ä inte mä da nä”? Då kanske lista kan gå ett tag te, dä kanske ä fler söm vill skrive på, se.” Den näring Isak tillförde sin magra kropp kom från ett mycket begränsat varusortiment bestående av mjölk, bröd, kaffe, bitsocker, flott(ister), margarin, fett fläsk, ost och potatis. Dessa varor, förutom potatis, inhandlade han regelbundet på kredit i Anderssons Lanthandel. Potatis odlade han själv med grannarnas hjälp. Han ville inte ha motbok som var den vanliga, omständliga och mycket tidskrävande hanteringen vid kredithandel med månadsbetalning. ”Ja liter på frua”,var Isaks besked. Att expediera Kalisaks inköp över disk var oftast en tålamodsprövande hantering. Alla varor skulle han granska och kommentera omständligt och långsamt, smaka på och syna osten, trycka och lukta på brödet, lukta på kaffet och kontrollera malningen, bara det feta på fläsket ville han ha o.s.v. Därtill kom hanteringen av kristidens ransoneringskuponger, som för Kalisak oftast vållade problem. Än mera tålamod och tid krävdes när Kalisak fått sin pension och ville göra sig skuldfri. Då hade han i förväg frågat frua ”ôm dä passe att han feck komme å göre ôpp d.v.s. han ville att fru Maja skulle avdela tid för att gå igenom räkenskaperna för månaden med honom. När Kalisak sedan anlände för att ”göre ôpp” så var det fråga om timslånga återblickar i noterade inköp under månaden.. Han kommenterade då nästan varje enskilt varuinköp: ”Mä se ,den 5e köpte ja ost för en å femti,- dä va en stor bet da förstås, åtå bäste sôrten da förstås. Jaså, köpte ja kaffe den 15e? Jaha, dä kôste två kroner, dä va rektit kaffe da förstås, mä kupong, dä va bra rôstat å finmalet också da.” Jag minns ett tillfälle när fru Maja hade bjudit Isak på frukost i samband med en månadsuppgörelse. Han kom tidigt på morgonen, och räkenskaperna var avklarade redan vid 9- tiden, varefter han satte sig vid frukostbordet. När han sedan, efter att i någon timma ha försett sig rikligen från frukost - och kaffebord, kom ner i affären från bostadsvåningen, så förhörde sig ”fru Maja” om inte Karl nu var riktigt mätt och belåten: ”Jo tack, i dä närmeste, i dä närmeste” blev svaret.
Portmonän Kalisaks oroligt bevakande hantering av sin portmonnä understryker hans egenartade läggning. Han hade en börs av läder och mettallbygel med fjäderlås. Den hade tre fack som hjälpte honom att hålla sedlar, mynt och ransoneringskort åtskilda. Kalisak bar vanligen mjölkflaska och annan förning i sin högra hand, medan vänsterhanden fick sköta den frekventa kontrollen av den vänstra rockfickans innehåll- portmonnän/ livförsäkringen.
Kalísak poserar.
När Kalisak var stadd vid god kassa betalade han ibland sina inköp kontant. Man hade då att vänta en långdragen betalningsceremoni. Han började med att ta i besittning ett kontrollerbart område vid disken. Genom en strategisk placering av sina varor så fick han en fri yta framför sig samtidigt som angränsande del av disken blev upptagen. Därefter började en noggrann granskning av notan och kontroll av det summerade beloppet. Så följde de välkända frågorna och de ritualiserade, enformiga kommentarerna. ”Mä se, dä ä fyra å femti ja ska betale? Å då ä
allt mä da förstås. Å dä ä hele summa dä da, jaha. Dä blir en femtiöring tebaka på fem kroner da, jaha. Mäse, dä kanske går bra mä jämne pengar? Dä blir fyre kroner å en femtiöring da, ja.” I nästa steg förbereder Kalisak att låta sin börs komma upp i dagsljuset. Han ser sig om och kontrollerar sin omgivning. Skulle där finns någon kund som ser ut att ha viss brådska att komma fram till disken och handla, och som Kalisak anser kunde störa hans förehavanden så stiger han åt sidan, bugar, lyfter på mössan och säger: ”Dä- dä går bra å gå före. Vi ä inte färdie här än, se. Män dä går bra å gå före, dä går bra å gå före.” Tålmodigt håller han sedan noggrann uppsikt över sina inhandlade varor. När så omgivningen blir acceptabelt störningsfri tar sig Kalisaks vänstra näve ned i den djupa rockfickan, för att så småningom visa upp den välbevakade sillhandlarbörsen. Med båda händerna på metallbygeln lyfter och stöter han börsen lätt mot disken flera gånger, som om han ville skaka ner dess innehåll. Därefter vänder han den 180 grader, drar sakta isär bygelöppningen, lyfter och stöter den åter lätt mot disken, samtidigt som han böjer sig framåt för att bättre se dess innehåll. ”Mä, se- dä va fyra å femti ja skulle betale. Å dä va för alltihop dä da, jaha, jaha,” mumlar Kalisak för sig själv medan han plockar upp och synar det ena myntet efter det andra och lägger dom framför sig på disken. Ingen får röra pengarna förrän han stängt och hållit undan sin börs. ”Dä ska vare fyra å femti här”- säger Isak och skjuter mynten med handen till diskens andra sida. ”Fyra å femti ska dä vare. Dä ä nog bäst å räkne döm, se.” Klartecken från andra sidan disken ger Kalisak anledning till slutkommentaren: ”Jaha, dä ble riktit da, ja. Jaha, dä va bra dä, dä va bra dä”. Kalisak var oftast lugn och timid i sin framtoning. Han kunde dock komma ur balans och bli riktigt surmulen om han stressades och stördes i sina rutiner. Så hände när Kalle Waller, som tyckte om att retas, utmanande befallde Isak : ”Ge hit portmonnän så ska jag ta fram pengar så du kan betale. Vi måste ju bli färdie nôn gång!” Då blir Kalisak snabb i rörelserna, drar sig några steg bakåt och mumlar: ”Dä går inte an dä, se. Dä går inte, dä går inte, dä går inte an dä, se.” Lika ängsligt misstänksamt var hans agerande när han skulle lämna kuponger för ransonerade varor. Från ett fack i börsen tog han fram det hopvikta ransoneringskortet, vecklade ut och höll fram det, så att kuponger skulle kunna klippas medan han höll det i sin hand. Han ville inte släppa kortet. Begärde man att få hålla kortet medan kupongen klipptes så blev kommentaren. ”Dä går nog bra så här, se. Dä går nog bra så här.” Besök i bostaden Kalisak tog inte gärna emot besök i sin bostad. Vid ett tillfälle lyckades dock jag och en kamrat få insyn i Isaks påvra miljö. Inträdesbiljetten var en kaffekupong. Sittande på ett par gamla sockerlådor kunde vi i det svaga skenet från en sotig skomakarlampa, bakom ett bord med högar av potatisskal, stekpanna och tallrikar vita av stelnat fläskflott, se Isak gå fram och åter över golvet tvinnande sina händer, med en outtalad önskan att bli av med oss så fort som möjligt. Det var sannolikt tacksamheten för tillskottet i kafferansonen som avhöll honom från att visa oss på porten. Isak hade oftast konsumerat sin tilldelning av kaffe efter halva ransoneringsperioden. Han tog ut allt i periodens början och hade sedan svårt att hushålla med bönorna. Rädslan att slarva bort de små kupongerna och ovissheten om hur långt livet skulle bli, var nog förklaringen till hans agerande. Misstänksam men ärlig som han var, förhörde han sig noga om hur jag kommit över kaffekupongen. Jag förklarade att det fanns några kunder som av olika anledningar hade sina kuponger orörda vid utgången av varje ransoneringsperiod, och att jag bad att få dessa för att ge till ”behövande.” Isak smålog då, och verkade belåten. ”Jaha, jaså, dä geck bra te få kuponger da. Jaha, di kanske inte tycker ôm kaffe. Dä kan nog vare så, Jaha. Jaså. Jaha.” Kaffekupongen blev dock ingen tungförlösare för en vidare konversation om Kalisaks liv och leverne. Han visade stor lättnad när vi lämnade hans bostad. Kalisak var en ärlig och rättskaffens man vilket han visade bl.a. när han skulle arrendera ut sitt potatisland. ” Dä ett bra lanne, se. Dä ä fet matjol, se. Lanne ä 10 m på längda, å 4 m på bredda, Åsså ä djupe mä förstås. Djupe ä mä också.” Något tålde han skrattas åt, men mera hedras ändå".
Bror Lindh
Värmlandskavaljer och konstnär i Grava.
Under ett par decennier hyste Grava denne man, då han bodde i sitt torp i Grönäs. Omgiven av gammaldags bondesamhälle med dess genuina kultur och fasta normer sågs han som en främmande fågel, där han levde sitt liv i enkelhet men elegans.
I sitt umgänge i konstnärskretsar beskrevs han som en tvättäkta värmlandskavaljer, född i Frykerud 1871 med konstnärliga anor från sekler tillbaka. Hans kusiner var de fyra bröderna Jansson i Arvika, som alla sysslade med måleri i olika gengrer. Fadern var lantbrukare men tillika bygdemålare med utbildning i stafflimålning. Även i senare led hittar vi konstnärlig begåvning i musikern och kompositören Björn J:son-Lindh.
Bror Lindhs bana blev både krokig och skiftande genom omväxlande framgångar och besvikelser på olka plan. Sammantaget får man dock betrakta han måleri som framgångsikt, då han nämnes bland de stora under den epoken. Han levde och bodde relativt lång tid i Rackstadskolonin och tog intryck framförallt av Gustaf Fjaestad, som var han läromästare.
Efter en kortare vistelse i fädernehemmet kom Lindh till Grava. Enligt köpebrev och lagfartsprotokoll från februari respektive mars 1918 blev Lindh ägare till fastigheten Skogslund n:r 1 av hemmandet Grönäs i Grafva socken för en köpeskilling på 1000 kronor. Därmed blev han också granne med brodern Karl, som bodde i föräldrahemmet i Blekene.
Minnesbilder av konstnären Lindh genom Sven-Paul Grönkvist.
Om Bror Lindh själv ansågs annorlunda så tyckte nog folket i trakten att även huset var säreget. Utanpå såg det ut nästan som häxans pepparkakshus med en vacker liten veranda, låga väggar, en underbar grön tomt med höga granar runt om. En liten stig ledde från järnvägen till huset. Det som var annorlunda varframför allt interiören. Man kom först in i en liten farstu. Till höger låg det lilla köket och till vänster ateljén. Hela huset kallades förresten "ateljén", som var ganska stor och taket gick ända upp i nock. På norra sidan av taket fanns det egendomligaste - ett stort takfönster, naturligtvis nödvändigt för en konstnär för att få tillräckligt ljus vid målandet. Men för folket i byn var detta egendomligt. "Tänk att ha fönster i taket" - sa man - "och så stort sen".
Det mesta som Bror Lindh gjorde och kanske också bästa var oljemålningar. Framför allt målade han landskap och gårdar. Det var i slutet av sin konstnärliga bana som Lindh köpte sin ateljé och bosatte sig i Grönäs.
Varje dag gick han omkring klockan 12.00 till sin bror i Blekene för att äta middag. Hans klädsel var helt avvikande från vad man i övrigt kunde se i byn. Sommartid var han klädd i halmhatt, hög vit krage med slips, kavaj, spetsbyxor, lindade ben och bruna kängor.
Så klädd kom han varje dag vandrande genom byn rökande cigarr. Rökte cigarr gjorde man heller inte i byn. Cigarr rökte bara fina herrar! Vi barn hade stränga order att hälsa på alla äldre, så vi hälsade även på "artisten" Han nickade då nådigt och fortsatte sin vandring. Det gick många rykten om "artisten" i vår bygd. Mer än ett "fruntimmer" i bygden berättade med vällustig rysning att "dendär artisten uppe i skogen målade naket"! Man skulle kanske tänka sej, att det var mer än en av dessa damer, som nog skulle vilja vara med om att sitta modell. Men "uscha mäjen", sånt fick man inte ens tänka sej! Och visst målade Bror Lindh naket, fast rent konstnärligt var nog hans landskapstavlor bättre.
Bror Lindh levde inte i något överflöd. Under de svåra åren på 30-talet var det inte många, som hade råd att köpa hans talvor. För att få pengar till mat och uppehälle målade han herrgårdar på beställning. Därvid använde han sig av en speciell teknik. Först fotograferade han gården på s.k. glasplåt. Plåten satte han sedan i en skioptikonappart och belyste ett tunt papper. Den belysta bildens konturer perforerade han sedan med en nål. Det perforerade papperet lades sedan på målarduken, varefter han blåste färg genom hålen i papperet. På så sätt fick han det perfekta perspektivet på duken och kunde sedan i lugn och ro bygga upp konstverket. Det är omvittnat att Bror Lindh var en noggrann konstnär. Hans tavlor vittnar om stora kunskaper och väl utfört arbete. Man kan förmoda att det finns många Bror Lindh-tavlor på herrgårdsväggar i Värmland. Jag känner bl.a. till en av dessa. Hynboholms Herrgård ägdes på 20-talet av en ingenjör Lund från Norge. Denne besällde en tavla av herrgården av Bror Lindh, som i sinom tid levererade tavlan, men den godkändes inte av ingenjör Lund därför att Lindh hade målat vinterbild och det gillades inte. Konstnären fick gå hem och göra en ny tavla i sommarmotiv. När ingenjör Lund flyttade tillbaka till Norge tog han tavlan med sig. På många krokiga vägar fick godsägare Paul Svensson, som ägde Hymboholms herrgård mellan 1945 och 1995 reda på att tavlan var till salu på en auktion i Gräsmak hos kyrkoherde Rune (son till posten Rune i Grava och född i Almars prästgård). Paul Svensson köpte tavlan och den hänger nu åter på Hymboholms herrgård.
När Bror Lindhs bror Karl dog blev det auktion på gården i Blekene. Det var en händelse, kanske större än folket i bygden föreställt sig. Hemmet i Blekene visade sig vara känt vida omkring för sina vackra allmogemöbler. Tom professor Kjellin vid Värmlands muséum kom för att eventuellt inhandla något för att införliva med museets samlingar. Om Bror Lindh på det här sättet fick en ur ekonomisk synpunkt bättre tillvaro förmäler inte historien. I vilket fall anställde han en hushållerska, som hette Edith Eriksson.
Fröken Eriksson hade under en peiod i sitt verksamma liv arbetat i Oslo och vid upphetsade tillfällen övergick hon till "halvnorska"! Hon måste i vart fall ha gjort intryck på den åldrade konstnären för när han avled 1941 ärvde hon torpet jämte bohag. Bouppteckningen belöpte sig till den blygsamma summan av 208 kronor. När man sedan betänker att i "bohaget" ingick icke föraktligt antal dukar signerade Bror Lindh, så funderar man på vem boupptecknaren var och hur det var ställt med hans konstkunnande. Eller kanske var det helt enkelt så att Bror Lindhs tavlor vid den här tiden ingenting var värda. Annorlunda skulle det bli under de goda åren på 60 och 70-talen. Det fick tyvärr inte Bror Lindh någon glädje av och kanske inte heller fröken Eriksson.
Fröken Eriksson gifte sig så småningom med en dalmas vid namn Embredsen, som bodde i Vålberg. I hemmet hos familjen Embredsen fanns en hel del Bror Lind-tavlor. Min mor var bekant med fröken Eriksson och vid ett tillfälle inbjuden till Vålberg. Jag och min fru fick också följa med. Då ville Embredsen visa den nya oljepannan. Till min stora förvåning och kanske också fasa fann jag en del Bror Lindh-tavlor fastsatta med häftsdtift på dörrarna i källaren. En av tavlorna föreställde en mor med ett litet barn på armen, kanske ett av de allra sista alstren av Bror Lindh. Barnets ansikte var nämligen ofullbordat. Embredsen tyckte inte om det tomma barnansiktet, så han frågade mej om jag kände någon, som kunde göra barnansiktet färdigt! Under tiden hade Embredsen och hans Edit kvar ateljén i Hynboholm. När Edit dog efter några år, sålde Embredsen ateljén till Ruth Söderholm, som renoverade den och använde den som sommarstuga. Därvid fann hon diverse glasplåtar, som Bror Lindh använt sig av bl.a. vid sina oljemålningar. Dessa glasplåtar, tyvärr i mycket dåligt skick, finns nu i Grava Hembygdsförenings ägo.
Efter Edits frånfälle gjorde Embredsen auktion på sitt bohag, sålde villan och flyttade från Vålberg. Vid auktionen såldes ett flertal verk av Bror Lindh. Nu var priserna helt annorlunda än när Bror Lindh levde. Säkert gjorde den gode Embredsen en god affär genom att gifta sig med konstnären Bror Lindhs hushållerska. Men det tror jag inte han hade en tanke på. Vad jag ibland funderar på är vart tavlan med "det ofullbordade barnet" tog vägen. Jag hoppas att den ordentlige dalmasen inte hittade någon som "gjorde ansiktet färdigt".
Olika falla ödets lotter. Man skulle unnat BrorLindh att under sin levnad ha fått erfara lite av senare tiders berömmelse.
BROR LINDH - NÅGRA FAKTA
Bror Lindh föddes i Frykerud 1877.
Han var elev hos Gustaf Fjaestad i Taserud och kom att ingå i det kollektiv av konstnärer, som brukar benämnas Rackstadgruppen eller Rackstakolonin. I gruppen ingick många kända namn förutom Fjaestad, t.ex. Björn Ahlgrensson. Fritz Lindström och Alfred Ekstam.
Efter åren i Arvikatrakten återvände Bror Lindh till fädernehemmet men kom slutligen att ensam och isolerad att bo i ett torp i Grönäs i Grava
Bror Lindh skapade många fina landskapsmålningar i olja varav två, Landskap vid Hyn och Vinterlandskap, finns avbildade i Herbert Sjöbergs bok Konstnärskolonin vid Racken.
Den förstnämnda målningen finns på Värmlands museum. Boken är utgiven på NWT:s förlag och illustrationen i artikeln publiceras med tillstånd av NWT.
I skrivande stund, året är 2015, finns målningen Vinternatt till salu på Bokowsky för utgångspris på 35 000 - 40 0000.