Byggninga, Ängebäck på 1940-talet
Av Lars A Larsson
Grava i Ord och Bild nr 3
Detta är Lars A Larssons berättelse från sina barn- och ungdomsår i Ängebäck. Lars farfar Lars-Gustav Larsson föddes 1854 i Ängebäck. Lars-Gustav gifte sig med Anna Fredriksdotter född 1866. De fick barnen Fredrik, Albert, Axel, Maja och Karl. Lars-Gustav avled 1920. Därefter bodde “farmor” Anna jämte faster Maja kvar i Ängebäck. Efter Annas död 1949 bodde Maja kvar och brukade Byggninga till sin död 1975. Lars farfar Lars-Gustav var under en tid riksdagsman för de frisinnade. Lars far Albert utbildade sig till agronom och blev sedermera riksdagsman för Högern. Lars själv, född 1926, har genomgått Handelshögskolan och hade sin gärning huvudsakligen i Stockholm.
Den som skriver ner dessa hågkomster från livet i Ängebäck i början av 1940-talet är första generationens stadsbarn. Min far föddes och växte upp i ”Byggninga”, men flyttade därifrån omkring 1910. Själv tillbringade jag åtskilliga somrar i Ängebäck för 60 år sedan och mina minnen härrör sig huvudsakligen från livet under sommarhalvåret. Risken för minnesfel är naturligtvis inte försumbar, men är väl en naturlig ingrediens i ”memoarer”.
De som bodde i Byggninga.
I Byggninga bodde min farmor och faster samt två drängar. Under sommaren tillkom den tillfälliga arbetskraften, jag och någon kusin, min syster samt ibland någon kamrat till oss. Vi var då i åldern 1418 år och deltog i alla de arbeten, som inte krävde speciella färdigheter (vi mjölkade inte, ej heller plöjde vi eller körde slåttermaskin etc. Min farmor stod för matlagningen trots att hon var svårt invalidiserad av reumatism. Min faster skötte mjölkningen men deltog också i många andra arbetsuppgifter utom- och inomhus.
Mathållning i vardag och fest.
Självhushållet dominerade, men slaktade grisar på senhösten och även kalvar fick släppa livet till. Här fick man basen till mathållningen, framförallt fläsket som var (uppskattad!) vardagsmat, nästan alltid i stekt form. Kalvkött tillhörde kalasmaten, men serverades ibland även i vardags. Av den skördade säden bakades bröd, både mjukt och hårt, det senare med hål i mitten, träddes upp på stänger som hängde i taket. Smör kärnades för hand. En del ost inhandlades och naturligtvis kaffe, men i övrigt tillverkades nästan allt av gårdens produkter. Dagen började med frukost vid 7-tiden, efter morgonmjölkningen. och bestod oftast av välling och grovt bröd med något pålägg. Förmiddagskaffe vid 10-tiden och under sommaren för det mesta på arbetsplatsen, dvs ute på den äng där man för tillfället arbetade. Kaffe med smörgås serverades. Middagsmålet, det viktigaste, serverades kl 12 i köket, där man alltid höll till vid måltider inomhus. Alla deltog vid slagbordet utom min faster, som mestadels stod vid spisen och åt! Farmor deltog inte heller. Stekt fläsk eller sill med potatis var den vanligaste maten och som efterrätt, saftkräm eller dylikt. Grönsaker förekom mycket sparsamt, dess nytta var tämligen okänd. Till måltiden drack man oskummad mjölk! Efter middagen kom en vilostund på ca en timme.
Alla gick och lade sig, antingen inomhus eller, om vädret tillät det, på gräsmattan. under denna timme härskade den totala tystnaden och friden på gården, man hörde flugornas surr, fågelsång och kanske en del snarkningar, det var allt, Biltrafiken var ytterst obetydlig under krigsåren och traktorerna hade ännu inte gjort sitt intåg i byn. Mellan tre och halv fyra serverades eftermiddagskaffe och vid 7-tiden, ibland lite tidigare, kvällsvarden som bestod av gröt eller välling samt smörgås (på denna punkt är jag lite osäker). Som framgått var vardagshushållningen ganska enahanda, men annat var det vid kalasen, som dock inte inträffade särskilt ofta- några gånger per år. Då serverades först smörgåsbord, baserat huvudsakligen på gårdens produkter, så varmrätt och som dessert ofta ostkaka med sylt och grädde. Några starkvaror serverades dock inte i Byggninga, och inte i de andra gårdarna i Ängebäck heller. Det starkaste var svagdricka. Det var alltså ganska stillsamma tillställningar och den ganska höga genomsnittsåldern gjorde väl också sitt till.
Om slakt och förvaring av mat.
Av slakttillfällen minns jag bara ett par stycken: en grisslakt och en kalvslakt. Grisslakten ägde ju rum ganska sent på året och då bodde jag ju vanligen i Karlstad, men en gång slumpade det sig så att jag var med som åsyna vittne. Jag minns inte hur grisen avlivades men vad som däremot står mycket klart för mig är hur en kniv stacks in i halsen omedelbart efter avlivandet och hur min farmor stod med ett kärl och samlade upp blodet och samtidigt vispade i mjöl. Detta skedde i gryningen. En halvtimme senare var det frukostdags och blodpudding stod på menyn. Jag minns att det inte smakade mig – av någon anledning. Varför jag minns kalvslakten är att kalven var min vän och jag blev väl lite chockad när den bedövades med ett slag av en slägga i pannan och sjönk ihop. Resten minns jag ej. Efter slakten vidtog arbetet med att ta vara på det mesta och salta ner det i träkar som förvarades i ”boa”. Detta var en tid utan kylskåp och frys var en okänd apparat. Insaltning och ibland rökning var de metoder som användes för långtidsförvaring av mat. Jag är inte säker på denna punkt men jag tror att det var enbart fläsket som saltades; kalvköttet åts och överblivet kött salufördes - tror jag. Man tillverkade naturligtvis korv av olika slag, bl a Värmlandskorv eller potatiskorv, som den också kallades. Härvid användes fjälster, dvs de rengjorda tarmarna från slaktdjuren och de malda ingredienserna pressades in i fjälstern medelst en korvstoppningsapparat.
Gårdens djur.
På gården fanns vanligen två hästar, 12 – 15 kor, ett antal kalvar, ett par grisar och några dussin höns. Det var korna som mångt och mycket bestämde arbetsdagen; de skulle mjölkas två gånger per dag och det skulle ske på bestämda tider. Mer om detta senare.
Någon traktor fanns inte utan de två hästarna stod för transporter och släpande av plog, slåttermaskin m fl tunga redskap. Hästarna sköttes noga och ryktades dagligen och reds ibland ner till sjön (Södra Hyn) för att bada. Havre var ganska sällsynt foder, hö var det som normalt vankades plus det de kunde nappa åt sig vid vägkanter och på ängarna under skördearbetet. Efter dagens mödor släpptes de också ut på bete, ibland tillsammans med korna. Hönsen hölls naturligtvis för leveransen av ägg till hushållet, men en och annan höna slutade också som kalasmat. De ägg som blev över såldes i Karlstad till bekanta (ej på torget) och leveransen av exempelvis ett tjog ägg ombesörjdes av en av drängarna, som efter arbetets slut på kvällen cyklade in till staden, ca 13 km, och för detta besvär kunde få 25 eller möjligen 50 öre! I dagens läge, när 50 öre är vårt minsta växelmynt, låter ju denna ersättning tämligen osannolik men räckte på den tiden till en liten ask cigaretter av märket ”Bridge”. Hönsen var inhysta i ett ganska modernt hönshus och hade dessutom tillfälle att gå ute i en inhägnad hela dagarna. Grisarna däremot tillbringade hela livet i en stia, som inte var på många kvadratmeter. Så vitt jag vet fick inga grisar i byn tillbringa någon tid utomhus och deras mathållning var den enklaste: matavfall, potatisskal, gröpe osv. Men feta blev de! Korna var det som ombesörjde att det kom kontanter in i gården! De hämtades in från nattens bete (av någon av oss ungdomar) och bands på sina respektive platser i ladugården. Ett par kor i taget mjölkades maskinellt och eftermjölkades för hand. Mjölken hälldes över i flaskor, som rymde 30 – 50 liter och bars till mjölkbordet vid byvägen, strax utanför stallet. Dit bars också mjölken från föregående kvällsmjölkning och efter en stund kom mjölkbilen och hämtade mjölken och lämnade postväskan. Sedan drevs korna ut på bete igen och på kvällen vid 5-tiden hämtades de in för kvällsmjölkningen. Denna mjölk kyldes i ett kar i det s k brygghuset. Kylning gick till på så sätt att ur isdösen grävdes fram (under det täckande sågspånet) en lämplig iskvantitet, som spolades av och lades i karet bland mjölkflaskorna. Varifrån kom isen? Jo, på vintern sågades isen upp på Södra Hyen i block och lastades på slädar, som drogs till gården. Där lastades de av i isdösen och täcktes med ett tjockt lager sågspån som isolering. Och den isen räckte ända till senhösten Arbetstider mm.
Året om – varje dag – förekom en arbetsuppgift; skötseln av korna och de andra djuren. Som förut nämnts mjölkades korna två gånger per dag och morgonmjölkningen skedde vid 6-7-tiden. Det var dagens första och stående arbetsuppgift och sköttes oftast av min faster. ”Utgödslingen”, som också ägde rum på morgonen krävde dock större krafter och sköttes av drängarna. Arbetet i övrigt under dagen varierade naturligtvis med årstiderna men djurskötseln var alltid en daglig arbetsuppgift. Det förekom heller inte någon semester så vitt jag minns, men där kan jag ha fel. På vintern var det lugnare för arbetsfolket, men förutom djurskötseln fanns alltid arbete med iordningställande av maskiner, skogsarbeten, vedhuggning etc. Arbetsdagarna var långa och jag hörde aldrig talas om arbete viss bestämd tid, övertidsersättning o d
Drängarnas villkor.
Som förut nämnts fanns två drängar på gården. De bodde i drängstugan som väl var ca 12 kvadratmeter. Den innehöll två sängar, en byrå, en stol och kakelugn. Så vitt jag minns fanns ej rinnande vatten, med elektricitet. Garderob då? Inte som jag minns, finkostymen hängde på kakelugnens spjäll. Finkostymen – i singularis! Jag såg aldrig den ene drängen i annat än blåställ. Men han hade en stor kista på övervåningen och det är möjligt att han där hade några finkläder. Jag var ofta inne hos drängarna där det luktade gott av tobaken ”Tigerbrand” och där det fanns en resegrammofon samt ett par grammofonskivor. Den ena var ”Havsörnsvalsen”, populär på den tiden. Lönen var 50 kr per månad, vilket i skrivande stund låter häpnadsväckande. Visserligen tillkom fri kost och logi, och skatten var säkerligen lika med noll, men utan tvivel tillhörde drängarna de lågavlönade i samhället. Köpkraften för 50 kr motsvaras väl idag av vad man får för 1000 kr. Och deras möjligheter att komma sig upp inom jordbruket var närmast obefintliga.
Hygienen.
Det fanns en kran med rinnande kallt vatten i Byggninga, i köket. Installerad bredvid spisen fanns en behållare som fylldes på med kallvatten och från vilken man kunde tappa smärre mängder varmvatten. Den innehöll gissningsvis 5-10 liter vatten som värmdes av spisvärmen. Varmvatten för bad fanns alltså inte och jag tror inte att man under vinterhalvåret badade i vår mening. Det skulle i så fall antingen ha krävt en resa till varmbadhuset i Karlstad eller att man över öppen eld upphettade tillräckligt mycket vatten i något stort kärl. Sommartid skedde badandet i Södra Hyen på kvällarna efter arbetet. Men tvätt av kläder, lakan, dukar mm? Jag vet inte mycket om den saken men minns ett tillfälle under vintern (1930-talet) då min faster stod på knä vid bäckens klappbrygga och sköljde kläder (lakan), förmodligen tvättade i något bykkar på gården. Min far har berättat att vid sekelskiftet badade familjen (två vuxna och fem barn) en gång under vintern strax före jul, alla i samma vatten men inte samtidigt. Min farfar först och sedan resten av familjen i åldersordning. Det låter som en skröna, men min svärmor berättade något liknande från Göteborg, dit hon kom strax före jul omkring 1920, att baderskan var irriterad: ”Varför skall alla människor komma just nu? Dom kunde väl komma i oktober och så tvätta sig lite lätt till jul”.
Miljön.
”Miljön”, var ett uttryck som inte existerade på 1940-talet, men nog fanns den ändå! Jag tänker på olika aspekter:
-tystnaden – man hörde sällan en motor. Det fanns ju elektriska motorer men de var relativt tystlåtna. Bilar var ytterst sällsynta, kom det någon sådan på byvägen så nog tittade man ut och undrade. En lastbil om dagen såg man – mjölkbilen. Flygplan: inga. Man hörde alltså fågelsång, kor som råmade, knarrandet i hästens seltyg, lite slammer från slåttermaskinen, korknarren på kvällar och nätter. Ingen skvalmusik.
-Allergier – hösnuva hörde man talas om men i övrigt nämndes inte ordet allergi.
-Återanvändning – det fanns ingen soptunna på gården. Emballage förekom endast i form av papperspåsar när man handlade i lanthandeln. Hushållsavfall gick till grisarna. Kornas och hästarnas gödsel ut på åkrarna – liksom människornas. Torrdassets innehåll spreds och vårvindarna skickade ut telefonkatalogens blad över åkrarna. Toalettpapper användes ej utan i stället gamla telefon- och postorderkataloger.
-Miljömärkning? Vad skulle miljömärkas? I självhushållets tid köpte man i lanthandeln huvudsakligen socker, salt, kaffe och någon enstaka gång karameller. Konserver och färdiglagad mat var praktiskt taget okända och mat skulle vara fet! ”Fett o gott” sa min farmor när den nästan vita skinkan kom på bordet.
Lanthandeln.
Ungefär en km från gården vid vägen Karlstad – Forshaga låg lanthandeln och den hade det mesta av vad som efterfrågades: stapelvaror (se ovan), klänningstyger, overaller, redskap, tjära konsistensfett (för vagnshjul som ej hade kullager), salt sill seldon mm. Som man förstår var ej urvalet slut; jag glömde nämna att livets nödtorft som tobak, snus och tändstickor också fanns. Det var inte ofta man hade ärende dit men det hände att vi pojkar av vår kontanta veckolön på 5 á 6 kr stannade till och köpte en ask tabletter à 10 öre på väg till Karlstad lördag eftermiddag.
Arbeten om sommaren/hösten.
Höet mejades med en hästdragen slåttermaskin. Sedan vidtog ett arbete som var i stort sett manuellt. Man körde ut snes (störar) och satte upp hässjor; ett antal störar spettades ner i jorden och ståltråd spändes däremellan. Med släpräfsa körde man fram det slagna höet och med högafflar lade man upp det för torkning. Under varma dagar stod alltid en saftflaska i skuggan av en hässja och alla drack ur samma lock. När höet torkat, 1-2 veckor beroende på väderleken, började inkörningen till höskullen (ovanpå ladugården). Höet lyftes (revs) ner från hässjorna och lastades upp på den hästdragna vagnen av en man medan en annan stod på lasset och tog emot och fördelade höet så att så mycket som möjligt fick plats. Så kördes den fullastade vagnen till gården. Utanför ladugården hade monterats en fläkt med ett långt rör som blåste upp höet på höskullen. Där stod min faster och tog emot och fördelade. Varma sommardagar när det började bli fullt under det heta plåttaket, i det kvävande dammet, var det ingen avundsvärd sysselsättning. När allt höet var inkört var det tid att köra ut med en vagn på ängen och dra upp störarna och rulla ihop ståltråden för nästa års användning. Sist finräfsades ängen med en hästräfsa – ett behagligt jobb, man satt på räfsan och arbetade!
Skörd av vete och råg.
Så kallade självbindare, skördetröskans föregångare, kom till Ängebäck i början av 1940talet och köptes gemensamt (tror jag) av två av gårdarna. Dessförinnan slogs säden i strängar. Den samlades upp i en lagom mängd (man fick gå framåtböjd) och några strån utgjorde ett ”snöre” som man band om kärven. Den träddes sedan på en krakstör tillsammans med övriga tills stören inte rymde mer. Där fick den sedan hänga tills den var helt torr. Därefter lastades den på en vagn och kördes in i ladan. Där förvarades skörden tills det var dags att tröska. Tröskningen ägde rum på hösten. Ett tröskverk, som drogs av samma elmotor som användes att dra höfläkten, matades med kärvarna och ut kom var för sig säd, agnar och halm. Halmen lades i halmstackar och användes i stall och ladugårdar för kreaturen att ligga på. Säden bars i säckar upp på ett sädesmagasin. Säckarna sades väga 80 – 100 kg – en skaplig börda att bära upp för en brant trappa. Vad som gjordes med agnarna vet jag ej. Självbindaren blev ju en betydande förenkling – man slapp gå dubbelböjd dagarna i ända. I stället kom kärvarna ut färdiga, hopbundna med snöre, och det var bara att trä upp dem på krakarna.
Potatisplockning.
En maskin grävde upp potatisen ur jorden, men sedan gick vi med hinkar och plockade upp potatisen och bar den till hästkärran. Denna kördes sedan till en av de potatisgropar som fanns på gården och tömdes där. När gropen var nästan full lades ett tjockt lager med halm ovanpå som skydd mot kölden. Gödselspridning.
I detta arbete, som sker före sommaren, deltog jag endast någon enstaka gång men minns att det var mycket tungt. Det fanns två varianter: antingen lastades gödseln manuellt dvs med grep på en gödselspridare dragen av två hästar, eller också lastade man på en kärra med tippanordning, dragen av en häst med gödselspridaren sprättes gödsel ut med en mekanisk anordning. Kärran körde ut på åkern och man lastade ut som högar som sedan spreds med grep. Avslutningsvis vill jag ta upp en del andra anmärkningar, som kanske är av intresse.
Posten till Ängebäck.
Posten kom i en läderväska, som levererades av chauffören på mjölkbilen. Den lämnades på mjölkbordet, en inrättning som är försvunnen då mjölken numera hämtas i tankvagnar. Förr var mjölkbordet en samlingsplats, särskilt det mjölkbord som tillhörde Byggninga. Hit kom man från de andra gårdarna för att hämta sin post. Och så blev det ibland tid för en stunds samtal.
Hushållets utrustning.
Denna var nog i stort sett identisk med vad som funnits i hundratals år. Inga elektriska apparater fanns förutom en radioapparat (med en kanal) och ett elektriskt element. Inte ens elektriska strykjärn fanns, den sort som användes värmdes genom att ställas en stund på spisen. I brygghuset fanns en elektriskt driven pump för att få upp vatten. Allt arbete i hushållet skedde alltså manuellt.
Uppvärmningen.
Under vintern skedde uppvärmningen genom en kamin i ”kammern” där farmor och faster bodde. Köket värmdes av spisen. Alla övriga rum var i vardagslag ouppvärmda. Vid fester eldades brasa även i matsalen och ”kontoret”. Övervåningen värmdes aldrig upp vintertid.
Transporter.
Transporter skedde med häst och vagn (”trilla”) för min farmors del men på gården fanns även ett par cyklar. Till stan (Karlstad) tog man bussen som hade en hållplats vid lanthandeln. Längre utflykter än så förekom ytterst sällan. Ett undantag var att min farmor någon gång åkte till Loka Brunn för att söka lindring för sin reumatism.
Nöjen.
Efter arbetsdagens slut och när kvällsvarden hade avslutats var klockan omkring sju. Vad fanns då att göra? Vi hade ett bordtennisnät uppmonterat på en stor skiva (inget bordtennisbord) och där spelade vi ibland på vardagskvällarna. radio fanns som sagt men den användes huvudsakligen för morgonandakten av min farmor eller för att höra på väderleksrapporten. TV fanns naturligtvis inte, den kom väl ca 10 år senare. Dock fanns en hel del böcker i huset och dessa läste åtminstone jag många av. Men det var ont om bra läslampor, dessutom var man ganska trött på kvällskvisten så nöjena fick man spara till lördagskvällen i staden.
Avslutningsvis.
Livet i Byggninga på 1940-talet skilde sig inte mycket från bondelivet på 1800-talet (om man undantar nymodigheter som självbindare, elektricitet, radio och telefon). Det var ett liv i sträng sparsamhet och arbete. Kontanter till prylar och modeinköp fanns inte, pengar fanns till det nödvändigaste men inte mer. I Vilhelm Mobergs romaner känner man igen mycket av det man upplevde för drygt ett halvt sekel sedan i Ängebäck. Visserligen var väl Grava ett bättre jordbruksområde än Småland men min farfar upplevde dock som 14-åring hur folk dog av svält nödåret 1868. Det satte djupa spår hos både honom och hans familj och något som aldrig fick förfaras var livsmedel. Men även i allt annat gjorde sig sparsamheten gällande och var nödvändig om man skulle klara sig. På den tiden (1945 och tidigare) var man inte ”berättigad” till något annat och begärde heller ingenting. Det gamla bondesamhället levde kvar.
Skåre Herrgårds äldre historia
Betygsuppsats av Birger Simonsson (sammandrag). Bearbetning: Per Bäck
Grava i Ord och bild nr 2
Från den svunna herrgårdsepoken finns i dag, år 2005, fortfarande mangårdsbyggnad och två flyglar kvar med den förstnämnda sedan lång tid oförändrad exteriör. Byggnaderna nyttjas numera i dagbarnvården och flyglarna har byggts om för att passa denna verksamhet. Fram till 1967 då gården såldes till Grava kommun fanns mellan herrgården och nuvarande Gamla
Skårevägen/Storbrovägen ett skogsområde, ”Skåreskogen” som snörika vintrar, 30-40-50-tal, var Skåres mesta och rikt frekventerade friluftsområde med flera fina skidbackar. Härefter avverkades skogsområdet och blev tomtmark för den bebyggelse som i dag kallas ”Skåreberget”.
Bengt Karlsson
Följande berättelse är sammandrag från en betygsuppsats skriven av Birger Simonsson 1973 (Bearbetning: Per Bäck)
Gårdens namn Skåre nämns första gången i de s k pärmbreven redan år 1359 under namnet Skoro. År 1411 återfinner vi namnet Skoor. I jordeboken från 1540, den första för Värmland, används namnet Skora. En Anders i Skora uppges som skattskyldig. I 1648 års jordebok står Fru Anna till Österby upptagen som ägare till Skåre. Där skrivs Skåre under sin nuvarande namnform. Här nämns också att frälsegården Skåre, som tidigare angetts till ett helt mantal, nu förmedlats till ett halvt. Anna till Österby ägde även tre andra frälsegårdar i Grava nämligen Löved, Norra Hertzöga och Östra Torp. I 1701 års jordebok nämns ingen ägare men däremot anges att Erik Bengtson och Pär Andersson brukade gården. År 1732 brukades gården av Jörn Erikson och Anders Pärson, sannolikt söner till de förra brukarna. Nu har också släkten Belfrage trätt in som ägare. År 1742 anges kapten Carl Belfrage som ägare. Brukare var då Jan Person och Jan Månson. När husförhörslängderna för Grava införs 1751 finns Jan Andersson samt Jan Larsson som brukare av Skåre. År 1760 köptes Skåre tillsammans med Norra Hertzöga, Södra Grava, Hult och Hålleberg av Christopher Geijer Carlsson. Säljare var Chrisophersson Geijer, som i sin tur förvärvat gårdarna genom att byta till sig dem mot ett arv i Hedenskog. Den nye ägaren titulerades hofjägare och var gift med Caisa M Neuman.
Ägarna bosätter sig på Skåre
Redan 1764 såldes Skåre jämte räntan av hela Östra Torp, en fjärdedel av dess jord samt räntan av halva Bryngfjorden till Carl Fredrik von Hiltebrandt för 13 800 riksdaler. Från och med Hiltebrandts ägarskap inleds en ny era i Skåres historia genom att nu för första gången ägarna är bosatta på gården. Ingen arrendator finns heller angiven under hans ägartid och det är troligt att han själv förestod brukandet av gården. Carl Fredrik von Hiltebrandt var ägare vid storskiftet 1769 och titulerades ordinarie lantmätare. Husförhörslängder saknas för åren 1776-1786 och när de börjar igen är Hiltebrandt borta. Nu bodde Olof Thydén med familj på Skåre. Hans tid på Skåre präglas emellertid av ekonomiska svårigheter. Bl a en serie inteckningar i Skåre och Östra Torp ledde till att han 1788 sålde själva Skåre till Lovisa Ulrika Uggla för 1 391 riksdaler och därmed lösgjordes Östra Torp från Skåre.
Lovisa Uggla var änka efter vice häradshövding Adolf Mauritz Uggla och bodde med sina två barn på gården tills hon sålde den 1792 till kapten Otto Magnus Gyllenspetz för 1 916 riksdaler. Gyllenspetz var sedan 1789 kapten vid Värmlands fältjägarbataljon.
Carl Abraham Blomcreutz
År 1818 köpte majoren och riddaren av Kungl. Svärdsorden Carl Abraham Blomcreutz Skåre för 10 000 riksdaler av Gyllenspetz. Han tillträdde gården året därpå och flyttade med sin familj från Hult till Skåre 1821. Hult hade han ägt sedan 1812. År 1824 erhöll han lagfart på en del av Hålleberg och 1828 på resten av Hålleberg och därmed var de tre gårdarna, Skåre, Hult och Hålleberg, på nytt och (slutligt) återförenade. Gårdarna hade då varit åtskilda sedan 1764. År 1823 uppförde han den nuvarande huvudbyggnaden på Skåre. Blomcreutz föddes i Visby 1767 och gjorde militär karriär. År 1801 gifte han sig i Kils kyrka med stiftsjungfrun Ulrika Maria Schröderheim. Denna hans första hustru dog redan efter 10 månaders äktenskap. 1807 gifte han sig med den förra hustruns syster. Denna dog 1811 och sedan gifte han sig med systrarnas kusin, Juliana von Hofsten, och med henne fick han åtta barn, varav de sista fyra föddes på Skåre. År 1812 blev Blomcreutz medlem av Gravas första fattigvårdsstyrelse. Han var även skolinspektör i Skåreds skolrote och medlem av kyrkorådet och han innehade främsta bänken i kyrkan. År 1840 sålde han sina gårdar i Grava och flyttade till Karlstad där han avled 1841.
Släkten Warodell
Det var Per Magnus Warodell som köpte Skåre, Hult och Hålleberg av Blomcreutz för 15 250 riksdaler. Warodell flyttade samma år in på Skåre. Han var gift med Hedvig Sophia Branzell med vilken han fick fem barn. Redan 1841 överlät Per Magnus Warodell gårdarna på sin broder, diversehandlaren i Stockholm, Lars Johan Warodell. Per Magnus bodde dock kvar på Skåre till 1847 då han flyttade till Hult, där han avled 1863. Per Magnus Warodell var under flera år fattigdirektionens ordförande och satt ett antal år i skolstyrelsen. När Per Magnus Warodell flyttade till Hult bosatte sig justitierådet Sven Temptander och hans hustru Petronella Elisabet Warodell, syster till bröderna Per Magnus och Lars Johan på Skåre. Sven Temptander dog redan 1848 medan hans hustru 1857bodde kvar till sin död 1861. Av deras barn var då tre döttrar kvar på Skåre, ”mamsellerna”, vilka vid moderns död var fyrtiotvå respektive trettiofem och trettio år gamla från 1857 hade även änkeprostinnan Anna Catharina Lundvik med sina fem barn bott på Skåre. Änkeprostinnan var syster till de tre "mamsellerna" och flyttade med sina barn till Skövde 1864. Under sin tid som ägare arrenderade Lars Johan Warodell ut jordbruket på gården. Den förste arrendatorn hette Erik Nilsson som 1849 efterträddes av Anders Olsson vilken stannade till 1860. Sedan kom Carl Andersson för att 1865 efterträdas av Jan Dan Johansson. Lars Johan Warodell hade upprättat ett testamente enligt vilket hans systerbarn, dvs barnen efter Sven Temptander och hans hustru Petronella Warodell, skulle ärva var sin sjättedel av Skåre, Hult och Hålleberg (inkl inventarier mm). Eftersom han inte trodde att arvingarna skulle kunna driva gården hade han förordnat att gårdarna skulle försäljas så snart en pålitlig köpare kunde anskaffas.
Familjen Schön
Köpare blev 1866 brukspatronen Viktor Schön med en köpesumma av 43 000 riksdaler riksmynt. Han bosatte sig på Skåre med sin dotter Henriette. Viktor Schön dog redan året därpå och 1868 flyttade Henriette. Därefter tycks huvudbyggnaden varit obebodd i två år tills jägmästaren Per Henning Sodenstierna flyttade in som hyresgäst 1870. Henriette Schön som ärvde gården efter sin far gifte sig med en löjtnant Axel Rönqvist som dock inte var bosatt på Skåre men ändock drev jordbruket utan arrendator. Axel Rönqvist och Henriette Schön sålde år 1874 Skåre, Hult och Hålleberg till tre norrmän, bl.a. Valentin Fürst, vilka uppförde en ångsåg på ägorna samt drog ett järnvägsspår till Skåre station.
Hults ångsåg År 1876 köpte Fürst ut sina två kompanjoner för att tillsammans med tre nya norrmän äga gårdarna och ångsågen. Rörelsen drevs under namnet Hults ångsågsbolag. Bolagens tid på Skåre Ingen av de nya ägarna bosatte sig på gården och huvudbyggnaden tycks ha stått tom i fem år fram till
1877 då disponent Henrik Övergaard kom dit tillsammans med sin hustru Ovedia Sunne och deras barn. Han var då bruksförvaltare för Hults ångsåg och Kvarntorps såg. (Ytterligare ett sågverk hade byggts på ägorna, Norra sågen. Detta hade år 1874 fått bolagsrättigheter under namnet Skåre AB och var ett från gården Skåre och Hults Ångsågsbolag fristående företag vilket ägdes av Johan Olsson.) Från början drev ägarna till Skåre jordbruket genom rättare men från 1877 arrenderades det ut till Jan Erik Eriksson. År 1881 köpte AB Mölnbacka-Trysil Skåre, Hult och Hålleberg för 100 000 kr och då ingick Hults ångsåg. Det blev inga större förändringar vad gäller herrgården eftersom Henrik Övergaard med familj bodde kvar och Jan Eriksson fortsatte arrendet av jordbruket tills han flyttade till Alster 1887. Efter detta beslöt bolaget att sköta jordbruket i egen regi. Förutom ett kort avbrott bodde Övergaard kvar på herrgården till sin död 1918. Jordbruket hade sedan 1887 drivits genom rättare, den förste hette Axel Otterström och efterträddes 1906 av Anders Sahlström som stannade tills gården såldes 1930. Från 1919 stod herrgården tom till 1922 då Karl Barfod med familj flyttade in. Hans hustru Gerd var brorsdotter till Henrik Övergaard. Barfod fick anställning som disponent vid Hults ångsåg och stannade på gården till 1926. Efter sågens nedläggning startade Barfod egen firma och flyttade till Wiborg 1928. Åren 1926 till 1928 bodde distriktslantmätare Erik Albert Östgren med familj på Skåre och efterträddes av fröken Agnes Fredrika Skogsberg som öppnade pensionat på herrgården. Pensionatsrörelsen blev emellertid inte långvarig eftersom Mölnbacka-Trysil år 1930 sålde Skåre, Hult och Hålleberg till Janne Fredrik Nilsson. Ägarna åter bosatta på Skåre I och med att Janne Nilsson köpte Skåre och flyttade dit kom åter ägare och brukare att bli samma person. Han flyttade in med hustru Julia och fyra barn. Dottern Selma gifte sig och flyttade till Karlstad 1931. Dottern Elsa var hushållsbiträde och bodde kvar. Sonen Karl var inspektor och bodde kvar. Sonen Uno står antecknad som jordbruksarbetare, kreaturshandlare och vägmästare. Han flyttade från Skåre 1942 men kom senare tillbaka. Janne Nilsson dog 1942 men hustrun kunde, tack vare inbördes testamente om orubbat bo, stanna kvar till sin död 1950. De två sönerna bodde kvar på Skåre till 1967 och Elsa till 1968. Redan 1964 hade man sålt Skåre, Hult och Hålleberg till Grava kommun för 800 000 kr.
Jordbruket på Skåre herrgård
År 1884 hade Skåre en areal av 150,3 hektar, varav åker och annan jord under plog 28,1 hektar. För Skåre, Hult och Hålleberg tillsammans var den totala arealen 249,7 hektar, varav 76,3 hektar var åker. På grund av avstyckningar var arealen då gårdarna övergick i Grava kommuns ägo något mindre. År 1827 fanns på gården en ladugårdsbyggnad med plats för 16 nötkreatur. Fram till 1847 hade två nya ladugårdar byggts så det fanns plats för 39 nötkreatur. Fram till 1853 hade man byggt ut så nu fanns plats för 56 kreatur. Antalet verkar sedan ha hållit sig så att man 1945 hade 30 kor och 30 ungnöt. År 1899 köptes konstgödsel för första gången. Slåttermaskin verkar man ha anskaffat någon gång före år 1887.
Huvudbyggnaden på Skåre herrgård
Under Carl Blomcreutz' tid som ägare byggdes år 1823 den nuvarande huvudbyggnaden på Skåre. Den var 20,8 m lång, 10,8 m bred och 6,5 m hög, taket ej inräknat. Byggnaden var uppförd av timmer, brädfodrad och rödmålad. Taket var av bräder med näver med vitriolkokade stickor ytterst. Byggnaden var uppförd i två våningar. Den hade åtta rum i bottenvåningen och sju rum i övervåningen. I bottenvåningen fanns förstuga, kök med köksspis, bakugn och fyrugn, kökskammare, skafferi, matsal, förmak och två gästrum. Alla rum var rappade, fem hade vattenfärgsmålade tapeter, övriga tre var enbart vattenfärgsmålade. Till övervåningen ledde en infodrad trappa och där fanns förstuga, salong, två förmak, sängkammare, barnkammare och garderob. Fem rum var rappade och hade vattenfärgsmålade tapeter. Ytterligare ett rum var rappat och vattenfärgsmålat. För uppvärmningen av huset fanns tio kakelugnar. Vid en renovering 1969 hittades på övervåningen, under tapeten, en lapp på vilken det stod: "Första renoveringen 1876". År 1941 restaurerades byggnaden på nytt och 1949 blev den ombyggd och moderniserad så att den innehöll två lägenheter.
Flyglarna
Huvudbyggnaden flankerades av två flygelbyggnader. Den ena flygelbyggnaden uppfördes 1815. Den var byggd av furutimmer i en våning med vind och innehöll fem rum. Den andra var uppförd 1826 av timmer, brädfodrad och rödfärgad. Huset var byggt i en våning och indelat i sex rum. Ekonomibyggnader
År 1808 hade man uppfört ett spannmålsmagasin av furutimmer i två våningar med två rum i bottenplanet och två rum på andra våningen. Ett rum var visthus
bod och de andra avsedda för spannmålsförvaring. Ett häststall av furutimmer hade uppförts 1806. På bottenplanet fanns sex spiltor och på andra våningen foderskulle. År 1816 uppfördes en bränneribyggnad indelad i tre rum: brännerirum, bagarstuga och drängstuga. År 1827 fanns ytterligare fyra byggnader på gården: redskapshus uppfört 1802, fårhus uppfört 1812, logbyggnad uppförd 1821 och ladugård uppförd 1823. Mellan åren 1827 och 1847 uppfördes tre nya byggnader på Skåre; en kombinerad stall- och ladugårdsbyggnad, ett svinhus och en ladugård. År 1853 uppfördes fyra nya byggnader på gården: redskapsskjul med vedbod, ladugård, logbyggnad och ett körhus för tröskverk. Ladugården innehöll 50 bås och ett hönshus. År 1935 uppfördes ett stall och en ladugård med plats för 20 hästar, 65 nötkreatur och 20 svin.
Bearbetarens kommentarer
"Skåre herrgårds historia" skriven av Birger Simonsson 1973 är en uppsatsövning för proseminarium i historia C1,60 p vid Göteborgs universitet, filialen i Karlstad. Inget har tillagts till originaluppsatsen eller förändrats i sak i densamma men eftersom originaluppsatsens 23 textsidor dragits samman till 4 sidor har naturligtvis viss, och kanske viktig, information utelämnats. Därför rekommenderas originaluppsatsen till läsning. Den har också för ett antal år sedan, med författarens medgivande, kopierats i några få exemplar varav Skåre bibliotek erhållit ett (sorterad under Ncagz/gr). Även rent språkligt har i största möjliga utsträckning originaluppsatsens något ordknappa och akademiska språkstil behåll.
Almars gård
Almar är känt i hävderna sedan år 1287 och anses därmed vara Gravas äldsta gård. Vid förra sekelskiftet hade Almar 514 hektar mark, och trots sin storlek hade man den s.k. brukningsdelen sammanhållen i ett enda område.
Före 1287 har Almar ägts av biskop Bengt i Linköping, son till Birger Jarl och bror till Magnus Ladulås. Nämnda datum testamenterade biskop Bengt egendomen till Varnhems kloster.
Möjligen hade Gravas förste kände präst Olof, omnämnd 1359, sin bostad på Almar. År 1548 drogs Almar in till Kronan och blev senare anslaget som stomhemman åt kyrkoherden i Tingvalla. År 1649 blev Grava självständigt pastorat med Almar som kyrkoherdeboställe. Det bör påpekas att kyrkoherden i Grava samtidigt var teologie lektor vid gymnasiet i Karlstad och detta var hans viktigaste och dominerande syssla. Den löpande kyrkliga verksamheten i Grava var närmast komministerns ansvar.
Under åren 1969 fram till 1985 bodde prosten Arne Berglund på Almar 1987 såldes prästgården med angränsande tomt. 1996 köptes manbyggnaden av de nuvarande ägarna, Gunni och Kenneth Larsson. 1998 köpte de till ekonomibyggnaderna och därefter har de renoverat och smakfullt inrett den vackra gamla ladugården till affärslokaler, vilka bl.a. hyser ”Butiken på landet”.
Manbyggnaden på Almar, vad gäller undervåningen, uppfördes på 1700-talet och påbyggdes med övervåningen 1850. 1905 byggdes den nuvarande vackra ladugården.
Västra Tolerud
Västra Tolerud är (jämte Östra Tolerud) känt i hävderna sedan 1540 års jordebok där Västra Tolerud anges till ett mantal krono. Då skrevs namnet Torrudh. 1571 var namnet Tool Rwd. 1573 hette det Tollerud (alltså två l – nuvarande Tollerud hette då Tållerud). Namnet Tolerud kommer av Tord jämte röjning.
I 1887 års häradsbeskrivning listas Västra To- lerud “till kyrkoherden i Hammarö” bestående av en brukningsdel; 123 hektar åker, 155 hektar skog och summa areal 287 hektar. Storskifte genomfördes 1796 med ägorna på två platser.
Hemmanet Västra Tolerud har en ganska “snårig” historia. Hammarö har sedan medeltid haft ett hemman som i olika former bidragit till lön inom prästerskapet; Hälltorp tills det drogs in vid reformationen 1527 och återficks 1584. 1625 fick man Hammar i stället för Hälltorp. 1645 donerade drottning Kristina Hammar till översten J Gordon och 1647 fick pastoratet Västra Tolerud som ersättning för Hammar.
Enligt lag av år 1910 indrogs ett antal präster- liga löneförmåner, t ex tionde och löneförmåner från boställen. På 1920-talet miste därför Ham- marö pastorat V:a Tolerud som drogs in till (den allmänna) kyrkofonden.
I en stämning till häradsrätten 1939 hävdade pastoratet att detta var fel. V:a Tolerud var inte att anse som ett löneboställe utan som ett bo- stadsboställe som var pastoratets och inte kyrko- herdens tillgång. Pastoratet vann i både Härads- rätt och Hovrätt och från 1940 var hemmanet åter i Hammarö församling.
Bostadshuset byggdes 1849 i timmer och in- nehöll (1962) 6 rum, 1 kök och 2 hallar. Nuva- rande stall och ladugård byggdes i sten 1941 med plats för 12 hästar och 70 nötkreatur. Om- och tillbyggnader har därefter skett.
1942 tillträdde Nils och Hulda Larsson som arrendatorer. 1964 övertog deras son Lars jämte hans hustru arrendet. 1995 friköpte fam Larsson gårdens åkermark och viss del av skogen. Då in- gick också åkermarken på Gerstad, som tidigare inköpts av Hammarö församling. Summa åker och skog är nu 175 hektar i denna nya fastighet, betecknad Västra Tolerud 1:2. (Församlingen behåller beteckningen 1:1 för sin behållna skogs- del.)
Kärne Gård
Kärne är Gravas största gård och omfattade, enligt häradskartan från 1880-talet, totalt 875 hektar varav 300 hektar odlad mark. Hemmanet var sammanhållet i en brukningsdel.
Birgittinerklostret i Vadstena erhöll under medeltiden ”1 mantal Tierna i Grafue sochn”. Hem- manet övergick vid reformationen 1527 till staten och blev anslaget till kaptensboställe. Under åren 1585 till 1595 var Grava temporärt eget pastorat och under denna period var Kärne kyrkoherdens boställe.
Från 1812 var Kärne översteboställe för cheferna för Värmlands regemente. Huruvida rege- mentscheferna verkligen bodde på Kärne är osäkert, gården var troligen mer att betrakta som ett s k löneboställe.
På 1910-talet började Kronan förbereda för en (del-)försäljning av sina egendomar. 1916 kom en proposition att N:a och S:a Sakrisbäcken, Jonstorp, Bren, Mariehov och Damhult skulle av- styckas till egna fastigheter. Vidare bildades Kärne kronopark som staten behöll. Kvar till den ”nya” Kärne gård blev 248 hektar varav ca 160 hektar åker. 1918 slutfördes lantmätarnas avstyck- ningsarbete. När de olika försäljningarna senare skedde är oklart men själva Kärne gård friköptes 1938 av bröderna Johansson.
År 1946 inköptes gården av David Frisk och den ägs nu av hans dotter Ingrid Nilsson och hen- nes döttrar. Under dessa ägare har gården utvecklats kraftigt och hyste som mest ca 200 nötkrea- tur. 1998 avvecklades djurbesättningen och sedan dess äger Grava inte någon mjölkbesättning.
Trangärd
Trangärd är ett av Gravas äldsta hemman och känt i hävderna sedan 1503.
Vid 1610 års hjonelagsförteckning anges en bonde på Trangärd. 1851 – 1852 genomfördes laga skifte för Trangärd. Nu fanns 8 intressen- ter med mycket varierande ägardel, från som mest 1/4-del av ett mantal och som minst ca 1/100. Resultatet av skiftet blev bland annat att fyra ägare fick flytta sina bopålar. “Bodingår- den” var på förslag men fick vara kvar.
I 1887 års häradsbeskrivning anges hemma- net Trangärd till ett mantal skatte, ha fem be- byggda brukningsdelar, en total areal om 265 hektar varav 76 har åker och 166 skog. Genom sammanläggningar och köp kom så småningom Trangärd att bestå av två fullstora jordbruk
I en redovisning till Grava-Forshaga kris- tidsnämnd 1945 redovisar de två ägarna: K W Bodin 50 hektar åker, 5 hästar och 19 nöt- kreatur samt K G Jonsson 42 hektar, 4 hästar och 19 nöt.
I en tidningsartikel 1949 anges att Trangärd skulle kunnat vara i släktens ägo sedan 1500- talet och att det sedan 1719 fanns en obruten ägarlängd.
Vid laga skiftet 1851 ägdes gården av hä- radsdomaren Anders Larsson vars dotter Kajsa ärvde gården och sedermera gifte sig med An- ders Olsson, som efter sin far Olof Olsson äg- de en annan brukningsdel på Trangärd.
K W Bodin kom efter giftermål 1896 med Maria Andersdotter, dotter till Anders Olsson, att stå som ägare. 1949 övertog Hjalmar Bodin gården efter att ha löst ut sina syskon.
Sedan 1990 äger och bebor Lars-Gunnar och Eva-Lena Andersson manbyggnaden. Marken inköptes redan 1965 av Karlstads kommun och disponerades fram till I 2:s nedläggning av Kronan.
Bilden ovan visar nuvarande manbyggnaden på “Bodingården”som byggdes av K W Bodin år 1917.
Ilanda Gård
Ilanda är känt i hävderna sedan år 1540 då gården fanns förteckand i Värmlands första jordebok under namnet Yllaenda med Oloff som brukare. Ilanda hade då samma skatte belastning som övriga 18 gårdar i Grava. Ilanda har under århundradena burit ett 20-tal olika namn var av Ilanda dykt upp flera gånger, den första redan 1610.
I härads beskrivningen från slutet av 1800-talet anges Ilanda som ett mantal frälse med endast en bebyggd bruknings del. Arealen är 125 hektar åker och annan jord under plog samt 72 hektar skog.
År 1945 uppgavs till Kristidsnämnden att Ilanda hadde 8 hästar och 66 nötkreatur inkl kalvar samt 123,5 hektar åkermark. 19 hektar var besådda med havre som beräknades ge en skörd av 24.700 kg.
Emanuel S Ekman säger i sin Värmlands beskrivning från 1765 om Ilandaholm ”att detta är bland de egendomar i Wärmeland, som ut i åkerbruket hunnit närmast i skick och fullkommlighet”. År 1761 tillträdde ”herr Hofjägaren Christopher Geijer” som ägare. samtidigt äger han också Grava, Norra Hertsöga, Hult, Hålleberg, Skåre och del i Östra Torp.
Från ett skuldebrev med inteckning i Ilanda vet vi att en A Fröding ägde gården 1862.
Under 1900-talet har Ilanda bytt ägare flera gånger. År 1902 köpte Sune Hay gården som han 1917 sålde till Albert Nelsson. Den 18 april 1923 Sålde Nelsson till Anna Maria Olsson som samma dag lät köpet gå över till Erik Collén. Collén sålde redan i juni vidare till C G Skoglund. År 1932 köptes gården av Karl Sandberg som 1957 sålde till Karl Gustav Sanberg.
Paul Svensson köpte Iland 1973 och överlät gården 1981 till sina döttrar Ann-Marie, Britta och Ulla. 1981 avstyckades också manbyggnaden, byggd i början av 1800-talet, med tillhörande tomt som då inköptes av Peab Process AB.
(Höstbladet 2001)