Stenåldern
Av Pär Bäck
Ur Grava i Ord och Bild nr 2
Från förhistoriska tider kan vi inget annat veta än genom de fysiska spår som människan lämnat efter sig i form av gravar, boplatser och verktyg mm. Lämningar som sticker upp ovan mark har i alla tider dragit uppmärksamheten till sig och därför har epoker med gravskick i form av kullar och stensättningar kommit att bli tidigast ”utforskade” men tyvärr ofta plundrade.
I Grava har vi en riklig förekomst av gravar från järnåldern (höggravar och stensättningar) samt ett fåtal osäkra rösen från bronsåldern. Från stenåldern med sina storstensgravar (döser och gånggrifter) har vi inga fynd. Sådana finns i princip inte norr om Västergötland, Bohuslän och Dalsland. Stenåldern brukar vi dela upp i äldre stenåldern (eller jägar/samlarstenåldern) som slutar ca 4 000 år f Kr och yngre stenåldern (eller bondestenåldern) som slutar ungefär 1800 år f Kr och som övergår i bronsåldern. Stenåldersverktygen uppvisar betydande skillnader beroende på från vilken tid de kommer. De äldsta i Värmland funna stenyxorna stammar från år 6 000 f Kr. Nedre Klarälvdalen, och framförallt trakterna närmast Karlstad har varit fattiga på fynd från stenåldern men naturligtvis har Grava varit befolkat vartefter vattnet dragit sig tillbaka. Några gravar från stenåldern har alltså inte hittats i Grava men på senare tid har man funnit, vilket kanske är än viktigare, stenåldersboplatser vid Dye 1972, vid Våldalen 1995 och framförallt vid Bryngfjorden 2001.
Stenåldersboplats vid Dye Några fasta lämningar från stenåldern var inte kända och/eller undersökta förrän man 1972 i samband med en undersökning av domarringen i Dye fann en lämning vilken man definierade som boplats från stenåldern. Domarringen ligger ca 60 m över havet eller ca 15 m över Vänerns nuvarande yta. Hasse Olsson berättar i ”Värmland Förr och Nu 1972” att man strax väster om domarringens mittsten under ett 30 cm sandlager fann en härd med 80 cm diameter och ett djup på 25 cm. Härden var fylld av sot, kol och skörbrända stenar. Kolet har av Laboratoriet för radioaktiv datering i Stockholm daterats till 5 200–3 700 år f Kr,dvs ungefär övergången mellan äldre och yngre stenålder.
Lösfynd Bland lösfynd nämner G M Sandin i sin bok ”Grava och Forshaga” (1930):
1. En slipsten, ca 25 cm lång, hittad vid Tolerud. Ålder ca 4 500 år.
2. En spolformig trindyxa med slipad egg, ca 25 cm lång, har hittats i Rud.
3. En tunn-nackig stenyxa vid Tolerudstorp.
4. En skafthålsyxa utan angiven fyndort.
5. En spånfil av flinta vid Härtsöga.
6. En flintdolk med fyrsidigt skaft utan angiven fyndort.
7. En skafthålsyxa vid Lilla Vänsberg.
8. En flintyxa, 5 cm bred vid eggen och 19 cm lång vid Härtsöga.
Till dessa fynd kan vi bl a foga en Lihultsyxa som Ann-Marie Carlsson fann vid trädgårdsarbete i Önnerud 1977. Hennes beskrivning av upphittandet förtjänar att återges här eftersom den visar på den känslighet och fantasi utan vilka många fornfynd skulle blivit bortkastade. Själv berättar hon så här: Denna Lihultsyxa är upphittad i Önnerud, Grava år 1977 vid grävning för plantering av vinbärsbuskar- groparna blev ovanligt stora och djupa. I sandjorden kom det upp en hel del sten. Jag tog en paus på en uppgrävd jordvall. Blicken kom att fastna på denna sten - tog upp den vände, vred, kände ”kontakt”; den här har använts till något. Sa till maken: Jag cyklar in till museet och frågar. ”Äsch, släng den ” blev svaret. Men envishet kan löna sig. På museet träffade jag personal som kunde bekräfta; det var en Lihultsyxa från ca 4 000 f Kr. Ann-Marie Carlssons Lihultsyxa fanns senare på en utställning om ”Byrålådans och Gårdarnas skatter” i Lidköping under sommaren 1997. I samband med utställningen utfärdade Morgan Kjörk vid Vänermuseet i Lidköping följande intyg:
Jag, Morgan Kjörk, vid Vänermuseet Lidköping intygar att Ann-Marie Karlssons upphittade stenyxa är en så kallad Lihultsyxa. Från Mesolitium, eller jägarsamlarstenålderns sista skede. Ungefärligen 6 000 år gammal.
Ytterligare en Lihultsyxa är funnen i Önnerud; Vilmar Sjöberg, i en artikel om Landhöjningen kring Vänern i ”Värmland Förr och nu 1972”, rapporterar att Bror Edén innehar en Lihultsyxa funnen i Önnerud, Grava på nivån 75 m ö h.
Anm. Namnet Lihultsyxa kommer från en rik fyndort iBohuslän. Lihultsyxor tillverkas av grönsten och har ena sidan naturligt slät och den andra bearbetad, ofta grovt och med endast eggen slipad. Lihultsyxan anses vara en västvensk efterbildning av de sydligare och äldre flintyxorna.
Boplats vid Våldalen Nästa undersökning/fynd av en fast fornlämning från stenåldern skedde i samband med undersökningarna inför byggandet av Karlstads nya flygplats. Undersökningsområdet låg vid Våldalen där det enligt Riksantikvarieämbetet skulle finnas stenålderslämningar. Tidigare har man där funnit en flintyxa 11,5 cm lång, 4,9 cm bred och 2,8 cm tjock. Den är omarbetad och av svårbestämd form. Yxan har skänkts av Karl och Gunnar Gustavsson i Våldalen till Värmlands museum. Vidare har Andreas Grenegård skänkt en tunn-nackig yxa funnen i enpotatisåker vid Våldalen. Stenåldersboplatsen undersöktes under maj – juni 1995. Man fann en flintskrapa, ett tiotal flintavslag, en påbörjad pilspets, skörbrända stenar samt ett fyrtiotal keramikbitar. Några fasta anläggningar som kunde knytas till stenåldersboplatsen återfanns ej, kanske beroende på att boplatsen var mycket skadad vid senare bebyggelse. De tidigare lösfynden av stenyxor jämte de nya av keramik har gjort att boplatsen kunnat dateras till bondestenåldern. Pollenanalys från närbelägna Brakerudsmossen har dock inte kunnat bekräfta att någon aktivitet knutet till jordbruk ägt rum inom undersökningsområdet vid denna tid. Det ringa fyndmaterialet, den ringa ytan och boplatsens lokalisering djupt inne i ett omfattande skogsområde tyder på attdet varit fråga om en tillfällig boplats. Kanske, säger man i rapporten från undersökningen, ”bedrev man jakt härifrån och hade sin egentliga boplats någon annanstans i närområdet
Stenåldersboplatser vid Bryngfjorden Något av ett genombrott i Gravas stenåldershistoria kom vid Museets utgrävningar vid Bryngfjorden, i samband med anläggandet av en golfbana där. Syftet med undersökningen var att klargöra förekomsten av fasta fornlämningar mm så att detaljplanen för golfbanan kunde utformas i enlighet med kulturminneslagen. (Syftet var således inte att göra en fullständig utgrävning.) Grävningarna skedde i oktober 2001. Efter okulärbesiktning valdes för vidare undersökning de områden i vidstående skiss, som är markerade med grått respektive streckat eller vitt. Sammanlagt grävde man 250 sökschakt, 2–27 meter långa och 1,6 meter breda. I de streckade områdena, A till E på skissen, fann man inga fornfynd. I de grå områdena, område 1 till 5, gjordes fornfynd i samtliga. I område 4 (vitt) dock endast s k lösfynd. i Övriga områden fanns fasta fornlämningar bl a i form av härdar. I nordöstra delen av område 3 påträffades bl a två yxfragment av trindyxekaraktär samt stolphål. En möjlig tolkning är att dessa fynd kommer från en boplats från äldre stenåldern. I den sydvästra delen av område 3 fann man lerklining, avslag av flinta, kvarts och bergart från stenåldern. Vidare fann man keramik och brända djurben. Tolkningen här är att det rör sig om en mer permanent boplats från yngre stenåldern.
Område 1 innehåller en omfattande boplats av förhistorisk karaktär dock inte från stenåldern utan från brons/järnålder.
Avslutning Stenåldersboplatsen vid Bryngfjorden är den första utefter Klarälven som undersökts och följaktligen vet man fortfarande ganska litet om stenåldersbosättningarnas utveckling, men nog förefaller det som dessa fantastiska stenåldersmänniskor följt ganska tätt inpå isens avsmältning och landhöjningens möjligheter till rimliga livsbetingelser. Icke minst intressant från Bryngfjordsundersökningen är fyndet av boplatsen från brons/ järnålder. Kombinationen av bronsåldersfynden från ”andra sidan älven” jämte den rika förekomsten av järnåldersgravar i Grava, bl a de närbelägna gravfälten vid Vänsberg, visar att Bryngfjorden och därmed Grava varit kontinuerligt bebott i över åtta tusen år.
Källor:
G M Sandin: Grava och Forshaga. Eget förlag 1930.
Hasse Olsson:Domarringen vid Dye i Värmland Förr och Nu 1972.
Vilmar Sjöberg: Landhöjningen kring Vänern i Värmland Förr och Nu 1972.
Hans Olsson: För- och slutundersökning vid Karlstads nya flygplats.
Värmlands Museum. Internrapport 1996:7 Martin Karlsson: Bryngfjordsundersökningen
Bronsålder,
Järnålder