Frikyrkorörelsen
Något om Grava missionsförsamling och dess föregångare
Av Torsten Wennerlund, Grava i Ord och bild nr 2
År 1726 utfärdades en kunglig förordning som innebar ett förbud mot religiösa sammankomster i annan form än husandakt utanför den ram som gällde för den svenska statskyrkan. Förordningen kallades allmänt för konventikelplakatet. Ordet konventikel betyder just religiös sammankomst. Skälet till denna lagstiftning var, som man lätt kan förstå, att den framväxande frikyrkliga rörelsen sågs som ett hot mot statskyrkans bestånd. Prästerna i denna var ju utbildade vid universitet, medan frikyrkliga förkunnare oftast saknade all formell teologisk utbildning. Hur skulle det gå om sådana förkunnare fick inflytande över människors trosuppfattning? Efterhand blev dock opinionen mot onventikelplakatet så stark att statsmakterna fann sig tvungna att upphäva förordningen. Detta skedde 1858. Händelsen blev startskottet för en snabb utveckling av frikyrkligheten på många håll i landet. Grava utgjorde inget undantag. Verksamheten tar sin början När man studerar missionsrörelsens framväxt i Grava bör man komma ihåg att Grava och Forshaga vid 1800-talets mitt utgjorde en administrativ enhet. Forshaga församling av svenska kyrkan bildades och avskildes från Grava först 1919 och inte förrän 1944 blev Forshaga en egen kommun. Denna enhet mellan Grava och Forshaga vari även Nedre Ullerud ingick fick betydelse även när det gällde den frikyrkliga rörelsen. Tidigt hölls i Kvarntorp strax norr om Forshaga hos en smidesmästare Lindström sammankomster som man kallade missionsböner. Sammankomsterna leddes vid några tillfällen av C J Nyvall från Karlskoga som var en mycket betydande person inom värmländsk frikyrklighet vid denna tid. I ett protokoll från 1860 ser man för första gången namnet Grava Missionsförening. Ordet förening användes således inledningsvis istället för församling. Den sammanslutning som kallades så var sannolikt ganska löst sammanhållen. Trots detta räknar nuvarande Grava Missionsförsamling 1860 som sitt födelseår. Skolor Enligt folkskolestadgan från 1842 skulle skolor inrättas i stor omfattning i landet. Varje socken och stads församling skulle ha minst en skola med en examinerad lärare. Utbyggnaden gick emellertid trögt och efter några år bestämdes att bidrag kunde utgå för hållande av s k mindre folkskolor som ett komplement till de ordinarie. Här kunde oexaminerade lärare godtas. I detta sammanhang gjorde missionsvännerna tidigt en betydande insats genom att hålla sådana mindre folkskolor. Personer lämpliga som lärare fann man i de egna leden. Inom det nuvarande Grava fanns sådana skolor i Botorp, Önnerud och Tolerud.
Ett betydelsefullt år
1877 blev ett särskilt viktigt år för missionsförsamlingarna i Värmland. En väckelse av en omfattning som man inte varit med om tidigare drog fram och församlingarna växte. Vid ett predikantmöte i Kristinehamn höll man rådslag om hur man på bästa sätt skulle kunna ”bärga skörden”, dvs ta hand om alla de nyväckta. Vad som hände nödvändiggjorde på ett annat sätt än tidigare en fastare församlingsorganisation. Om detta kan följande läsas i protokoll från ett möte i hemmanet Grava: ”Antog Grava missionsförening karaktären av en Guds församling med av församlingen avskilda föreståndare och diakoner, så att en biblisk församling skulle inträda och övas; att föreningens medlemmar skulle ordentligt inskrivas uti en församlingsbok och varje medlem förses med medlemskort;att föreningen skulle indelas i fem stora kretsar, med var sin särskilda ledning.” Av de kretsar som nämns i protokollet fanns följande fyra inom det nuvarande Grava: Grönäs, Skåre, Vänsberg och Ängebäck. Varje krets utgjorde på visst sätt en egen församling med egen föreståndare och egen kassa. Under 1870-talet var F A Boltzius föreståndare för en av kretsarna. En sammanhållande länk mellan kretsarna var predikanterna som kallades gemensamt.
Delningar och namnbyten
Som nämnts var församlingens ursprungliga namn Grava missionsförening. Verksamheten hade inte pågått många år förrän församlingen delades i en nordlig del, Grava norra missionsförening, huvudsakligen omfattande Forshaga och en sydlig del, Grava södra missionsförening, huvudsakligen omfattande det nuvarande Grava. De två missionsföreningarna fungerade till största delen som självständiga församlingar men hade några gemensamma årliga sammankomster. 1923 blev delningen definitiv genom att Forshaga friförsamling bildades. Samtidigt bytte församlingen i nuvarande Grava namn till Grava friförsamling. Det nuvarande namnet, Grava Missionsförsamling, antogs 1945.
Söndagsskola och annan ungdomsverksamhet Söndagsskola för de mindre barnen och ungdomsverksamhet för de något äldre utgjorde tidigt hörnstenar i församlingens verksamhet. Söndagsskola hölls med början omkring 1880 i Ängebäck, Tolerud, Grönäs, Rud, Önnerud och Skåre. Efter förebild från KFUM och även med bistånd av denna organisation tillkom vid ungefär samma tid som söndagsskolan en ynglingaförening med verksamhet inledningsvis i Ängebäck. Något senare bildades likaledes i Ängebäck en jungfruförening. I Skåre tillkom ytterligare några år senare Ungdomsföreningen Zion. Även i anslutning övriga församlingskretsar såg ungdomsföreningar dagens ljus. Mellan de olika ungdomsföreningarna fanns dock under lång tid inget samarbete, men 1934 skedde en sammanslagning av dem till en enhetlig ungdomsorganisation. Från 1958 har ungdomsarbetet bedrivits efter nya linjer sedan riksorganisationen Svenska Missionsförbundets Ungdom (SMU) kommit till.
Missionshus
Det ovan berörda året 1877 fick särskild betydelse i ytterligare ett hänseende. Då påbörjades bygget av det första riktiga missionshuset inom verksamhetsområdet. Huset uppfördes i Ängebäck och var efter förhållandena stort, närmare bestämt 60 x 44 fot. Efter den definitiva delningen i två församlingar 1923 blev emellertid huset för stort för sitt ändamål. Då byggdes det om genom att helt enkelt kapas av till lämplig storlek. Byggnaden är numera privatbostad. Missionshuset i Ängebäck Skåre fick sitt missionshus 1884. Detta har senare byggts om och byggts till i flera omgångar, bl a 1958. Den mest genomgripande byggnationen genom
åren, då byggnaden fick sitt nuvarande utseende, stod färdig 1994. Utöver den rymliga kyrksal som då kom till, finns numera inom byggnadskomplexet lokaler för alla de verksamheter som församlingsarbetet omfattar. Regelbundet används lokalerna även i Skåreskolans verksamhet samt för den del av kommunala musikskolans undervisning som är förlagd till Skåre.
Skårekyrkan efter ombyggnaden 1958
Ytterligare ett missionshus tillkom i Tolerud 1890 byggt på en tomt skänkt av en församlingsmedlem. Huset var i bruk som möteslokal till slutet av 1990talet men är numera privatbostad. Några år in på 1890-talet uppfördes ett missionshus i Rud, där verksamheten var mycket blomstrande åren kring sekelskiftet 1900. Detta missionshus är alltjämt i församlingens ägo men är uthyrt som lagerlokal för en hjälporganisation. Hertsöga fick sitt missionshus 1920. Ett av församlingen förvärvat skolhus i Östra Tolerud fick utgöra stomme i byggnationen. Huset är numera sålt till en privatperson som bostad. Ett baptistkapell i Grönäs förvärvades vid mitten av 1920-talet och användes främst i ungdomsverksamhet och för söndagsskola men mera sporadiskt för gudstjänster. Även denna byggnad är numera privatbostad.
Solliden
Vad beträffar ungdomsverksamheten inträffade 1934 inte bara den sammanslagning som nämnts ovan utan även ett fastighetsförvärv som kom att få stor betydelse. Grava Folketshusförening hade sedan fjorton år drivit nöjesverksamhet vid en dansbana vid Solliden. Till och med under vinterhalvåret hölls verksamheten igång. Så småningom kon hälsovårdsmyndigheterna att utfärda förbud mot användning av lokalen vintertid, eftersom den var för kall och dragig och därmed hälsovådlig. Därtill kom att det sommartid var svårt att upprätthålla en tillfredsställande ordning vid dansbanan. Allt detta ledde till att anläggningen blev till salu. Ungdomsföreningen var snabbt framme och fick köpa anläggningen för 2 350 kr. En skönlitterär skildring av denna händelse finns i Gösta Karlssons bok Hagbergs kiosk, där orten Skåre maskerats under namnet Vårbo. Solliden ägs alltjämt av SMU. Sommartid hålls alla församlingens gudstjänster här.
Predikanter
Som nämnts räknar nuvarande Grava Missionsförsamling 1860 som sitt födelseår. I början saknades predikanter som var fast knutna till verksamheten. Bland de förkunnare som tidigt var verksamma till och från i missionsföreningen, som det då hette, märks två norrmän som utgick från en mäktig väckelse i gränstrakterna mot Värmland. Deras namn var Johannes Johansen och Ole Guttormsen. Dessa två var emellertid inte de enda ambulerande predikanter som tjänade församlingen vid denna tid. Under 1880-talet förändrades förhållandena på så sätt att några predikanter knöts fastare till församlingen genom deltidsanställning. Dessa benämndes biträdande predikanter. De som då var knutna till den södra missionsföreningen på sådana villkor var Anders Larsson från Östra Torp, Karl Djup från Mosstorp och A G Svensson från Tollerud. Den första som innehade befattning som ordinarie predikant och församlingsföreståndare i den södra missionsföreningen och, som namnet senare blev, Grava Friförsamling var Johan Lindström. Lindström tillträdde befattningen 1917.