Grava Hembygdsförening

Beredskapstid

 

Grava i Ords och Bild nr 6

Av Ann-Marie Bergström

 

I Sverige började regeringen att utfärda allmän mobilisering, och nästan alla friska män fick inkallelseorder. Ransoneringskort delades ut till alla familjer, och de som hade gott om pengar passade säkerligen på att hamstra och köpa upp sådana varor som det skulle bli ont om senare. Enar behövde av naturliga skäl ej bli inkallad, för han hade ju sin onda rygg och höfter, men Enars bror var en bland många som fick mobiliseringsorder. Han hade just köpt en liten gård med ett par kor så han blev naturligtvis inte så glad över sin inkallelse, men han var ju tvungen att inställa sig till tjänstgöring. Broderns fru ville inte bo på gården ensam, så hon undrade då om AnnaStina ville flytta till henne, det hade Anna-Stina inget emot. Det blev en väldigt lycklig tid för AnnaStina. Fastern tog väl hand om henne och var som en riktig kycklingmamma full av omsorg, och hon tog sig tid med Anna-Stina.  När Anna-Stina kom hem från skolan på eftermiddagarna, brukade hon följa med sin faster ut i ladugården när hon mjölkade sina kor.  En del av mjölken sålde hon till grannarna och resten separerade hon. Anna-Stina tyckte det var så konstigt att separatorn kunde skilja ut grädden.

Av grädden kärnades sedan smör, och det som blev kvar i kärnan var härlig kärnmjölk som smakade gott.

Fasterns make, Anna-Stinas farbror, var placerad i sin krigstjänst långt uppe i Norrland, och med det avståndet så kunde han inte komma hem alltför ofta, ja det kunde gå flera veckor mellan besöken. Men fastern skötte gården som en hel  karl. Hon mjölkade, utfodrade djuren och satte potatis, ja hon var så duktig. Anna-Stinas familj bodde inte så långt ifrån, så hon kunde ofta gå hem och hälsa på och se hur de hade det, men efter besöken gick Anna-Stina glatt tillbaka till fastern. På kvällarna bäddades kökssoffan och i den kröp Anna-Stina och hennes faster ner, även katten hade de under täcket, och där låg de och lyssnade på radion. Det var många nyhetsutsändningar från kriget, och varje kväll var det program med soldater som låg ute i fält och som fick skicka hälsningar hem. De lyssnade ivrigt på dessa program i hopp om att det skulle komma en hälsning även till Anna-Stinas faster.

Allteftersom Hitler ute i Europa intog det ena landet efter det andra så höjdes beredskapen alltmera i Sverige. Det byggdes skyddsrum och svart papper sattes för fönstren så inget ljus trängde ut om kvällarna. Sverige skulle vara mörklagt. Överallt såg man också affischer med en blågulrandig tiger, där det stod med stora bokstäver: ” En svensk tiger”. Mycket snart fick också de svenska husmödrarna lära sig att hushålla med de ransoner de fick sig tilldelade. Socker, mjöl, smör, ägg, kött och även en liten tilldelning av kaffe fanns på ransoneringskorten som skulle vara med vid inköpen i affären, och där klippte handlaren av för de inköpta varorna på korten. Många varor var ju importerade som ris, torkad frukt, bananer, apelsiner och choklad, och dessa livsmedel försvann så småningom nästan helt från butikerna. Kaffet kom ju också från utlandet,

så det var ju därför ransonerna inte blev så stora till sorg för kaffeälskarna. Men nöden är ju uppfinningarnas moder sägs det, så Signhild och många andra husmödrar började rosta råg i spisens långpanna för att kunna spara på de kära kaffebönorna till högtidliga tillfällen. Sedan kokades det kaffe på den rostade rågen, men smaken blev ju naturligtvis inte alls densamma som riktigt kaffe. För att det ransonerade mjölet skulle räcka till allt det bröd som gick åt och som Signhild bakade, fick hon dryga ut mjölet med potatis, men det blev goda brödkakor som mättade familjen. De personer som ägde bil hade inte stor nytta av den, för privatbilar fick ingen bensin. Det var bara bussar, lastbilar som gick i nyttotrafik, ambulanser och taxi som fick sig bensin tilldelat. I stället för att ha sina bilar i garaget så skaffade många gengasaggregat som sattes på bilen där bak, och de såg ut som en stor rund burk och eldades med träkol. Under en åktur fick föraren ibland gå ut och fylla på kol och röra om i aggregatet. Bränslet förvarades i säckar, och överallt längs vägarna låg det tomma kolsäckar och skräpade. 

När Anna-Stina var på väg till skolan på morgonen den 9 april 1940 så möttes hon av upprörda skolkamrater som skrek:”Tyskarna har gått in i Norge!”  Det var en hemsk nyhet och chock, och många blev förstås väldigt rädda att tyskarna även skulle inta

Sverige. Kriget hade ju varit ganska långt borta, men plötsligt fanns det vid den svenska gränsen, och att det var allvar förstod alla när man såg de långa militärkaravanerna som var på väg till den svensk-norska gränsen.  När sedan Anna-Stina och de andra barnen kom fram till skolan, fick de besked om att skolan var stängd, för armén hade tagit skolan till militärsjukhus, och hela skolgården var fylld av ambulanser. På utedasset fick Anna-Stina och skolkamraterna hämta sina skolböcker och där låg de i en stor hög.

Någon examen blev det inte efter vårterminen men ett långt uppehåll som gjorde att Anna-Stina slapp gå i skolan. Den kvällen var det nog många runtom i Sverige som liksom Anna-Stina bad ”låt inte tyskarna komma och invadera vårt kära fosterland Sverige”.

 

 

Skårepojken, som tyskarna dömde till döden

Under denna rubrik presenterade Värmlands Folkblad (VF) 1982 en intervju med Josef Larsson från Skåre.

Grava i Ord och Bild nr 5

Av Erik andersson

 

Josef Larsson föddes 1893. Skåre var då en expanderande industriort med två sågar. Josefs far, Karl, arbetade vid den norra sågen som plankbärare, och senare som snickare vid södra sågen. Karl och hustrun Elsie fick nio barn, varav Josef var det femte barnet. Familjen byggde sig ett hus, tidstypiskt för Skåre-arbetarna vid den här tiden, om ett rum och kök. Huset finns kvar på Söderlundsvägen 2. Det fanns gott om arbeten vid sågarna, men lönerna var låga och familjen tvingades leva ur hand i mun. Josef berättade att det ändock var ett lyckligt hem. Barnen fick hjälpa till med försörjningen. Ingen behövde någonsin svälta.
Josef såg ingen framtid som sågverksarbetare. Han ville ha en yrkesutbildning. Han började som lärling på Wennbergs mekaniska verkstad i Karlstad. Men tiden blev sämre. Äldste brodern utvandrade till det förlovade landet Amerika. Josef ville åka efter, men inkallelse till mönstring och militärtjänst satte tillfälligt stopp för möjligheterna att resa utomlands. 1914 reste Josef till Oslo, men han höll hela tiden kontakt med brodern i Amerika. Så bröt första världskriget ut varvid brodern rådde Josef att tillsvidare skrinlägga planerna på en Amerikaresa. Josef tog anställning i en verkstadsindustri och kom snabbt in i det fackliga arbetet. Inom arbetarnas nykterhetsrörelse träffade han sin blivande hustru Ragnhild som kom från Dalsland. De gifte sig 1922.
Tiderna var hårda på den norska arbetsmarknaden och 1931 kom storlockouten, som drabbade Jern & Metall mycket hårt. Samma år skedde ”palatsrevolutionen” inom förbundet. Hela förbundsstyrelsen avsattes och Josef invaldes som andre ordförande och sekreterare. 1934 blev han förbundsordförande för Jern & Metall. Den 9 april 1940 invaderades Norge av Nazi-Tyskland Tyskarna accepterade under vissa förutsättningar LO:s verksamhet, men kontroverserna kom och motståndet ute i medlemsleden hårdnade. Den 3 september 1941 utbröt den s k ”mjölkstrejken” vid metallindustrierna i Oslo. Tidigare hade arbetarna fått köpa en liter mjölk varje dag till reducerat pris. Plötsligt halverades ransonen för att sen utebli helt. Reaktionen kom omedelbart i form av en vild strejk. Josef Larsson kallades till tyskarna. LO:s advokat Viggo Hansteen följde med som tolk. Josef berättade att de fick klara besked att ”om strejken fortsatte skulle det flyta blod….” Josef återvände och kallade samman arbetsplatsombuden och förklarade att frågan inte hade en sådan vikt att man skulle riskera människoliv. Ordern blev alltså: ”Gå tillbaka till arbetet!” Tyskarna anade något större bakom aktionen inom Jern & Metall. Man såg konspirationen som en tendens till revolt. En vecka senare, den 10 september vid fyra-tiden på morgonen, grep Gestapo vid en razzia fem ledande fackföreningsmän, däribland basen för Jern & Metall Josef Larsson. I rasande fart arrangerades en ståndsrätt i en villa i centrala Oslo. Den 13 september nåddes Josef i sin cell på polishögkvarteret på Möllergaten 19 av beskedet att två av kamraterna dömts till döden och skjutits. Följande dag dömdes de tre övriga till döden. Åklagaren utpekade därvid Josef som en särskild aktiv figur, när det gällde motståndet mot ockupationsmakten. Domen skulle dock underställas rikskommisarien Josef Terboven. Beskedet nådde Skåre och Grava och väckte djup förstämning. Många Skårebor kände ju Josef och hans familj väl. Familjen tillbringade varje sommar en del av semestern i barndomshemmet, där en yngre bror med familj bodde. Själv var jag lekkamrat på somrarna med Josefs yngre son Frank som brukade stanna kvar i Skåre större delen av sommarlovet. Om jag minns rätt så gjordes det namninsamlingar till förmån för Josef. Jag vill också minnas att församlingens kyrkoherde Filip Strandlund sammanställde en petition som tillsammans med namninsamlingen tillställdes den tyska ockupationsmakten i Oslo.

Josef berättade att han var helt på det klara över att han skulle dö. Han kände ingen bitterhet. Det var så extraordinära förhållanden att man måste räkna med döden som realitet. I väntan på den slutliga domen tänkte han noga igenom vilka hans sista ord skulle bli: ”Ned med nazismen. Leve Kungen, Stortinget och Norge” Den 16 oktober 1941 kom beslutet att dödsdomen ändrats till livstid på tukthus. Han hamnade i isoleringscell på Fuhlsbüttels tukthus i Hamburg. Där satt också hans båda kamrater som också dömts till livstidsstraff. På grund av allierade bombningar evakuerades fångarna flera gånger till olika fängelser innan de hamnade i Dessau i Bayern. Josefs båda meddömda dog under fängelsevistelsen.
Dokument som visar att dödsdomen ändrats till livstids tukthus.
Josef kom hem som ende överlevande av de fem som greps den 10 september 1941. Josef återupptog arbetet som förbundsordförande för Jern & Metall och satt kvar till sin pensionering 1958. Vid VF:s intervju var han 84 år, fysiskt och intellektuellt vital.
Josef Larsson.
VF:s reporter frågade: ”Varför blev Du inte skjuten av nazisterna 1941?” ”Jag hittar inget annat svar än att tyskarna var rädda för att göra mig till någon slags martyr. Jern & Metall hade gått i konflikt för en liter mjölk. Vad skulle de inte göra om deras ordförande sköts. Så måste tyskarna ha tänkt, rädda för revolt och motståndsförsök som de var.”
Artikeln utgör ett sammandrag av VF:s intervju med Josef Larsson införd den 29 maj 1982
Erik Andersson

 

 

 

 

 

Torp och indelta knektar i Grava 

Grava i Ord och Bild nr 6

Bengt Karlsson

  

Grava Hembygdscirkel med anknytning till Grava Hembygdsförening har bedrivit studier i rubricerat ämne och tagit fram nedan visade historiska material varav en del är hämtat från historiska källor på internet.
Torp Otaliga ortnamn innehåller än idag ordet torp och kan då ofta härledas tillbaka till en nyodling under medeltiden eller vikingatiden. Slutleden -rup, -orp och -arp är omvandlingar av -torp. På 1500-talet infördes skattskyldighet för alla jordegendomar. Då skapades ”skatteklasser” efter markens storlek, räknat i mantal. Ett mantal vid denna tid var en gård med tillräcklig avkastning för att försörja en familj samt kunna betala skatt. Gårdar som var mindre än lägsta mantalsklassen, men inte var så små att de blev helt skattefria, klassades då som torp och fick betala 1/4 av full skatt. Under 1600-talet kom beteckningen torp alltmer att användas om små jordbruk som ingick i en större egendom, större gårdar eller statsägd mark (kronans mark) men som brukades av annan än markägaren. Brukaren, kallades torpare. I början av 1600-talet förekom det att vanliga soldater som utmärkt sig i krig fick ett litet hemman på skogen med äganderätt som pension. Historien om dessa hemman blev senare omtvistad då näraliggande bruk hävdade att de var de rätta ägarna till marken och att ättlingarna till den före detta soldaten var torpare dvs. inte hemmansägare. .Torpare kallades som sagt de som bebodde de så kallade torpen, för vilka de betalade arrende i form av dagsverken åt markägaren. Genom att ta upp torp på sina ägor var det möjligt för ägare av större gods att långsiktigt försäkra sig om tillgång på arbetskraft. Torparna levde under tryggare omständigheter än de jordlösa statarna bland annat eftersom torpens bruksrätt ärvdes. Lagar från 1907-9 likställde dagsverkesbetalning med kontant arrende och torparens ställning stärktes. Många torp köptes fria av sina torpare och blev då egna fastigheter. Ordet torp mister därmed sin betydelse som arrendeform och används idag ofta om en liten, äldre stuga på landsbygden, ofta använd som sommarstuga. Mot slutet av 1800-talet minskade antalet torp drastiskt (från cirka 100 000 år 1850 till drygt hälften 1910) Torparna försvann slutgiltigt från Sverige 1943 då dagsverken förbjöds som betalningsform för arrenden. Soldattorp kallas ett torp som byggts åt och användes av en indelt soldat i det ständiga knektehållet (indelningsverket). Även kallat knekttorp eller (soldat)boställe.

Ett soldattorp i Mellansverige bestod vanligen av ett stort kök, som samtidigt fungerade som vardagsrum och sovrum, samt en kammare och en inbyggd förstuga. Väggarna var av timmer och taket var täckt av näver och torv. Vanliga mått var 24 fot lång, 14 fot bred samt 9 fot högt. De blev dock större under 1800-talet. Vidare ingick även fähus och lada. De flesta soldattorp hade samma grundplan men många har utökats och förbättrats av sina rotebönder och/eller ”hyresgäster På gaveln mot vägen hängde rotetavlan med kompaniets namn samt soldatens nummer och ibland även hans namn. Soldatens nummer och rotens nummer var samma nummer. Rotetavlorna kallades i början för soldatbrickor. Från början var texten målad direkt på gaveln med röd text. Då bruket med rödmålning av torpen blev allmän under 1700-talet övergick man istället till speciella svartmålade trätavlor med vit text. Med tiden kom utseendet på tavlorna att variera en hel del. Rotetavlan kunde även kallas soldattavla.
Intill torpet låg en liten åker (några tunnland) samt ett ängsområde som skulle ge ca 2 lass hö. Det var ej den bästa jorden som bönderna upplät till soldattorpen. Vidare erhöll soldaten en ko, några får eller en gris, några höns, utsäde, ved, bete för kreaturen samt rätt att låna en häst som dragdjur, bl.a. till kvarnskjutsar. Även fähus/ladugård, förråd samt dass ingick. Naturaprodukterna som soldaten fick av roten kallades hemkall. Allt detta reglerades i soldatkontraktet. Soldaten skulle stå för de mindre reparationerna av torpet och rotebönderna för de större. Torpbesiktningar hölls med några års mellanrum. När en soldat fick avsked eller förflyttades skedde alltid en besiktning. Förutom soldaten var då rotebönderna samt representanter för militära och civila myndigheter närvarande. Speciella protokoll, sk. torpsyneprotokoll, upprättades över torpets brister samt vad som skulle rättas till. I soldatkontraktet ingick även att soldaten skulle hjälpa till med handräckning åt rotebönderna. Förmånen av fri bostad i ett soldattorp var en del av den indelte soldatens ersättning och när han slutade sin tjänst blev han tvungen att flytta ut för att bereda plats åt sin efterträdare. Många familjer, vars försörjare avled under aktiv tjänstgöring, hamnade i stora svårigheter när de på detta sätt blev hemlösa med kort varsel. Enligt lag var roten skyldig att inom tre månader tillsätta en ny soldat. Dock hade ofta roten en viss skyldighet att bistå änkan i sådana fall och om soldaten avled under tjänstgöring kunde armén bistå med begravningshjälp. Grava hembygdscirkel har i sin forskning hittat 29 torp/torpruiner i Grava socken. På nedanstående karta har deras ungefärliga läge angivits med ett litet kors och ett nummer som refererar till förteckningen under kartan. I denna lista anges de knapphändiga uppgifter som gott att få fram om respektive torp och dess ägare och brukare.

Historik om torp och torpruiner i Grava Nr Torpets namn Tillstånd Synliga lämningar Beboddes av Anm.

          Nr Torpets namn Tillstånd Synliga lämningar Beboddes av Anm.

  • 1 Raggerud  Rivet      Okänt                 okänt
  • 2 Torpet     Finns                                ”
  • 3 Bostället   okänt     okänt                  ” 
  • 4 Raggere     ”      ”                     ”
  • 5 Hörne      ”      ”                     ”
  • 6 Bråten      ”      ”      ”
  • 7 Tol   Rivet  Körsbärsträd, Syren, Hallon   ”
  • 8 Mosebacke     ”  Äppelträdoch Hallon     ”
  • 9”Svingen”okäntokäntGrindstugaSofiedal
  • 10 Knepe      ”      ”  Ludvigsssons farfar.Kristin på Knepe
  • 11 Långsudden  Rivet   Finns inte Elin på L. Marianne Hellströms mormor
  • 12 Isaksstället     ”      ”  Kalisaks barndomshem
  • 13 Môssgata     ”      ”              okänt
  • 14 Sôvertôrp     ”      ”  Naucler,Gustavsson, Backman
  • 15 Kråkudden     ”      ”  1900-talet John och Hildur Magnusson 

  • 16 Kuja Revs 1938 Grund synlig Beda Kristina Andersson1885,Dottern Svea Viktoria.Sveas son;Helge Henry Östberg1928 Ett rum med vedspis och fotogenbelysning Hyra; 2 dagverken/år

  • 17 Skôjertôrpe okänt okänt Bovere, Tattarhus

  • 18 Karl Inga ” ” okänt

  • 19 Torp Tranhem ” ” Oskar Hertz

  • 20 Vallentuna ” ” okänt

  • 21 Larstorpet ” ” Johansson (Snickare). Svenske

  • 22 Önnerud ” ” Soldattorp. Örn (Knekt)

  • 23 Hertzfelt ” ” okänt

  • 24 Kätterud Bråten Om och tillbyggt Hilding Gustavsson plantskola

  • 25 Skyllerjohans Torp ” ” Johan och Nora Larsson

  • 26 ?

  • 27 Stina Kajsas torp Rivet Stina kajsa och Anders, (Dräng och piga på Krontorp)gifte sej och köpte torpet för 200kr Karolina 1877,Emma Kristina1883, Algot1884, Svante(Axel)1887,Agnes1889

  • 28 Blindfredriks torp Flyttat Återuppbyggt Vid Träfotere 1989 (Krontorp1:6 Grava S)

  • 29 Lon (Svantelon) okänt okänt Tillhörde Krontorp,Statligt ägande Svante Andersson f. okt. 1850 Hustrun Fredrika f. Dec. 1847 Barn: Anna Emilia 1876,Karolina 1877, Emma Kristina 1883, Algot 1884,Svante 1887, Agnes 1889

         

 

Knekthållet Rotar och Mantal  Från början av 1600-talet till början av 1800-talet ingick Värmland och således även Grava till en början i krigs och försvarsorganisationen ”Södermanlands-Nerikes-Vermlands regemente” och senare i ”Nerike-Vermlands regemente”. År 1812 kompletterades den indelta armén med Beväringen. Beväringar var värnpliktiga som kunde kallas in till beredskapstjänst vilket gjorde det möjligt att sätta upp ett regemente med enbart värmlänningar. Samma år bildades också Värmlands fältjägarregemente (di gröne) som tillsammans med Värmlands regemente (di blå) var förlagda vid Trossnäs. Fältjägarregementet upphörde 1902. Värmlands regemente grundades på 908 rotar och bestod av 1200 nr (värnpliktiga ).  ”Endast indelt uti Vermland (Carlstads län)vester om Clarelfven”. Kärne gård (1Mt) var platsen för regementsstaben och bostad för regementschefen, ” dock endast bebyggt som kapitensboställe”. Grava sockens soldater ingår vid denna tid i Kihls kompani. Kompanichefsboställe är Tolerudstorp(1/2 Mt) och V:a Torp(3/8Mt)är furirsboställe. Åtorp var boställe för 1:e trumslagaren. Inom Grava socken (väster om Klarälven) fanns följande 21 s.k. rotestammar med sina nummerbeteckningar:

Grossbol 67, Forsnäs 68,Öjenäs 69, Engebäck 70, N Grava 71,S Grava 72, Bjellerud 73, Grönäs 74, Klingerud 75, Skåne 76, Ö Tolerud 77, S Våle 78, Brånetorp 79,N Hertsöga 80, S Hertsöga 81, Önnerud 82, Ketterud 83, St Vänsberg 84, Trangärd 85, Skåred 86, och Ö Torp 87. Vid en omorganisation 1894 delades Kils kompani och blev Älvdals och Grums kompanier. Härefter ingick Gravas soldater i Grums kompani. Följande tabell visar Gravas soldater efter omorganisationen med då gällande rotenummer: 

 

Nedan följer ett exempel på ett soldatkontrakt skrivet i Skåre den 16 november 1826. En del osäkra uppgifter i dokumentet markeras med ett frågetecken.
Contract Till soldat vid Wermlands Kongl Infanterie Regemente och Kihls Companie antager undertecknade Rothe o Rothehållare härmedelst Drängen Jonas Olsson mot följande villkor: 1 mo Som städsel 16 Riks Banco samt i lega Trettiotre Riks Banco. 2 do Det Rothen tillhörande Soldattorp med samma ägor som förut därunder lydt och legat under sin tjenstetid bruka och begana. 3 tio Den Skogsdel, som av Skåred o Bryngfjoln gemensamt, blifvit Soldaten anslagen, att ej annat än högst nödvändig Vedbrand och Gärdslefång, får av Soldaten begagnas. 4 to Lön av Säd och Proviantpersedlar erhålles enligt 4 mom: af 1688 års Knekte Contract. 5 te Till Muhlbete för en ko och 3 ne Får begagnas den Öster om Soldattorpet inhägnade och till Skåred tillhörige Skogsmark. Skåred den 16 november 1826 (?) C A Blomcreutz—Petter Jönsson- Jan Ericksson – Jonas Ericksson Med förestående Contract förklarar jag mig, undertecknad till alla delar nöjd. Jonas Olofsson; Lejd till Soldat för rothen N ro 25 Skåred Vittnen: (?) Lekander Fändrik, Anders Nilsson Fanjunkare
Varje regemente skulle omfatta 1200 man uppdelade på 8 kompanier och respektive landsdel skulle ansvara och försörja ”sitt” regemente. För det ständiga knekthållet i infanteriet indelades respektive socken i s.k. rotar om två eller flera hemman. Sedermera började man använda mantal istället för antal gårdar i roten. Roten skulle då bestå av 2 mantal. Ett mantal vid denna tid var, som nämndes tidigare, en gård med tillräcklig avkastning för att försörja en familj samt kunna betala skatt.
Varje rote skulle hålla en soldat med torp och tillhörande mark. Undantagna var bl.a. frälsegods, rustningshemman, indelta befälshemman, ödehemman samt länsmans-, gästgivares-, bergslags- och postbondehemman.  

Den största gården i roten kallades för stamrote eller huvudrote. Övriga kallades för hjälprotar. En av bönderna, som de själva valde, kallades rotemästare och han ansvarade för att lönen och övrigt som de skulle förse soldaten med också överlämnades. I regel var det den bonde som hade soldattorpet på sin mark. I gengäld fick rotebönderna befrielse från utskrivning för sig själv, en dräng och en pojke. (Utskrivning är en, vanligtvis äldre förekommande, benämning för en stats tvångsvisa uttagning av soldater till sina väpnade styrkor). Det var prästerna som skrev ner namnen på alla lämpliga soldater i trakten d.v.s. alla män mellan 15 och 65 år. När kungen beordrade utskrivning så togs en av tio ut till krigstjänst, för adelns bönder var dock motsvarande siffra en av tjugo. Officerarnas boställe   Officerarnas boställen var också reglerade, precis som soldattorpen. Kaptensbostället var större än löjtnantens och fänrikens. Kaptensbostället bestod av 4 rum och kök. Löjtnantens och fänrikens boställe hade 3 rum och kök. Till gårdarna hörde lada, stall, fähus, svinhus samt åkrar och ängar. Manskapsgården var byggd i trä och låg. Officeren var skyldig att underhålla byggnaderna För officerarna och rusthållen var principen att i stället för att kronan samlade in skatten från gårdarna och sedan betalade lön så utnyttjades resurserna direkt på platsen. Varje officer och rusthållare fick bostad och jord samt ta del av hela eller del av skatten från rotegårdarna. Ju högre rang desto större boställe och fler gårdars skatt i lön. Dessa gårdar som bidrog till officerarnas lön med sin skatt kallades fördelshemman. Det egentliga indelningsverket, dvs. armébefälen och rusthållet, grundades med andra ord på anvisning av kronan tillhöriga hemman och räntor. Befälet fick fördelsbeställning, boställe av krononatur och vid infanteriet därjämte tilldelningshemman. För hästhållningen tilldelades kavalleriet ett antal hästhemman. Soldatnamn  Redan på 1500-talet började man ge soldaterna särskilda namn men det var inte så vanligt, ca 5 - 10 % av soldaterna. Vid anställningen blev den nye soldaten tilldelad ett soldatnamn av sin Kompanichef. Namnen utdelades ganska fritt, kanske även efter förslag från den nye soldaten. Soldatnamnet skulle vara unikt inom kompaniet. Däremot kunde samma namn förekomma på andra kompanier inom regementet. I slutet av 1800-talet fanns exempelvis soldater med namnet ”Berg” på samtliga 8 kompanier inom ett regemente. Ofta hade namnen krigiska anspelningar som Modig, Svärd, Sabel, Klang, Stål, Sköld etc. Men de kunde även karakterisera soldaten som Glad, Munter, Rolig, Sträng, Lång, Flink, Fröjd etc. Andra namn kunde komma från djurriket som Mård, Djärv, Hjort, Örn etc. Mycket vanligt var även att soldatnamnet hade anknytning till namnet på roten. Roten Sundby har t.ex. haft soldaterna Sund, Sundqvist, Sundström, Sundin m.fl. Det var även vanligt att den nya soldaten ärvde den förre soldatens namn. Om den nye soldaten hade samma förnamn kan det vara svårt att lägga märke till bytet av soldat på torpet. Detta får man se upp med vid släktforskning, speciellt om han gifte sig med soldatänkan. Det kunde även hända att en soldat bytte namn av någon anledning. Exempelvis så kunde den förre soldaten ha varit illa omtyckt på bygden och då ville nog den nya soldaten byta till ett annat namn.  En soldat som varit krigsfånge fick ofta ett nytt namn då han åter trädde i tjänst om han placerades på en ny rote i kompaniet. Namnet och det ”gamla” torpet kunde då vara upptaget av en ny soldat. Barn till soldater behöll i regel inte faderns soldatnamn utan tog tillbaka patronymikon-namnet. (patronymikon= namn el. personbeteckning som anger härkomst på fädernet) Detta kan dock variera i olika landskap men det blev vanligare på 1800-talet att barnen behöll soldatnamnet, framför allt då även soldaterna började behålla soldatnamnen som civila. Även soldattorpet fick ett namn. Vanligast var att rotens namn också användes för torpet. Men även en soldats namn kunde ge namn åt torpet, exempelvis soldaten Ström - Strömsborg. I dessa fall var det vanligen den första soldaten i torpet som gav upphov till torpnamnet Den indelte soldaten stod egentligen både på krigsfot -och fredsfot samtidigt. Detta innebar att han löd under både civila lagar och krigslagarna. I allt vad rörde tjänsten stod han under krigslagarna även då han fanns hemma på roten. För vissa brott kunde han dessutom dömas både civilt och militärt. 

Disciplinbrott såg man allvarligt på. Fylleri sågs inte med blida ögon. Vissa straff kunde utdelas på kompaninivå. Det var då en sak mellan kompanichefen och soldaten. Om däremot förseelsen gick vidare upp på regementsnivå och till översten så nedtecknades det i tjänstgöringsrullan och följde sedan soldaten under resten av hans tjänstgöringstid. Att smäda guds namn innebar dödsstraff, det är det första som sägs i krigslagen. Samma straff gällde vid rymning och ordervägran. Den militära bestraffningen kunde vara allt från dödsstraff till arrest, spöstraff eller gatlopp. Begreppet Indelningsverket: Egentligen så bestod systemet av två delar: Indelningsverket och det ständiga knekthållet. Indelningsverket byggde på att officerarna och rusthållen erhöll ett kronohemman med tillhörande avkastning samt en årlig lön i form av indelning. Indelning innebar att man ”öronmärkte” skatt för ett visst ändamål, exempelvis betalning av lönen till en statlig ämbetsman eller en officer. Skatten var bestämda räntor eller tionde som skulle betalas i skatt till kronan. Ett exempel på ämbetsmän är alla de präster som fick sitt tionde. I stället för att samla in skatten från gårdarna och sedan betala ut löner till officerare etc. så utnyttjades resurserna direkt på platsen. De indelta räntorna användes också för att avlöna ryttarna via rusthållen, i vissa delar av södra Sverige även båtsmanshållen. Det ständiga knekthållet omfattade manskapet i infanteriet som togs ut genom rotering. Rotering innebar att nästan all jord som ej var indelad enligt ovan (för ämbetsmän, officerare, rusthåll etc) delades in i rotar bestående av i regel två eller flera hemman. Varje rote skulle rekrytera och underhålla en infanterisoldat. Dessa knektar kom även de att kallas för indelta trots att de inte sattes upp genom indelning.

Bengt Karlsson

 

 

 

 

 

 

 

 

Trumslagarboställe i Grava.

År 1639 registrerades Trumslagarbostället Åtorp nr.1 som kronojord.

"Åtorp1/8 mantal beläget 3/4 mil sydväst från Kyrkan, har liten barrskog och är Trumslagare Compangnie." citat: Emanuel Ekman.

Torpet friköptes 1893 vi auktion på Landskontoret i Karlstad och var bebott till 1919.

Bild på torpet finns i album.

Tore Bergström, Degerfors, vars farfars farfar Carl-Göran Bergman, bebodde torpet, berättar följande om sina anor:

Carl Göran Bergman var son till låssmeden Lars Bergman, född 1766 i Ånsta församling i Örebro och hans hustru Aanna Helena Ekman född 1757 i Örebro.

Carl Göran Bergman var född 1791 i Örebro. Hans hustru var Annika Jonsdotter född 1792 dotter till Jan Jönsson född 1761 och hans hustru Karin Jonsdotter i Östra Tolerud.

Carl Göran Bergman flyttade till soldattorpet Åtorp i Grava socken 1816 som trumslagare vid Trossnäsi Karlstad med hustru Annika. Carl Göran dog i bröstfeber (lunginflammation) 1930.

Familjen hade fem barn:

Son Lars 1816

Dotter Anna Carolina 1819

Son Carl Johan 1822

Dotter Lena Caisa 1825

Son Adolf 1828 (som var ovannämnde meddelare Tores farfars far.)

Änkan Annika och hennes fem barn fick troligen inte bo kvar i torpet. 1832 flyttade familjen till Visnums socken i sydöstra Värmland.

Efter att familjen flyttat till Visnum växte barnen upp och den yngste sonen Adolf, som blev min farfars far, blev liksom sin far trumslagare. Han bodde på ett soldattorp som hette Jordsbol i Visnums socken. Han fick göra sin regementsmöten på Sannahed utanför Örebro. Där fick han ändra namn till Bergström. Det bestämdes av hans chef, som var kapten, därför att det var en annan som ockå hette Bergman. Därefter tog det slut på krigarbanan inom släkten

Uppgifter förmedlade genom Tore Bergström,Degerfors via Margit Bäck

Nedtecknat: Nancy Mellroth