Skårepojken, som tyskarna dömde till döden
Erik Andersson
Grava i Ord och Bild nr 5
Under denna rubrik presenterade Värmlands Folkblad (VF) 1982 en intervju med Josef Larsson från Skåre.
Under denna rubrik presenterade Värmlands Folkblad (VF) 1982 en intervju med Josef Larsson från Skåre. Josef Larsson föddes 1893. Skåre var då en expanderande industriort med två sågar. Josefs far, Karl, arbetade vid den norra sågen som plankbärare, och senare som snickare vid södra sågen. Karl och hustrun Elsie fick nio barn, varav Josef var det femte barnet. Familjen byggde sig ett hus, tidstypiskt för Skåre-arbetarna vid den här tiden, om ett rum och kök. Huset finns kvar på Söderlundsvägen 2. Det fanns gott om arbeten vid sågarna, men lönerna var låga och familjen tvingades leva ur hand i mun. Josef berättade att det ändock var ett lyckligt hem. Barnen fick hjälpa till med försörjningen. Ingen behövde någonsin svälta.
Josef såg ingen framtid som sågverksarbetare. Han ville ha en yrkesutbildning. Han började som lärling på Wennbergs mekaniska verkstad i Karlstad. Men tiden blev sämre. Äldste brodern utvandrade till det förlovade landet Amerika. Josef ville åka efter, men inkallelse till mönstring och militärtjänst satte tillfälligt stopp för möjligheterna att resa utomlands. 1914 reste Josef till Oslo, men han höll hela tiden kontakt med brodern i Amerika. Så bröt första världskriget ut varvid brodern rådde Josef att tillsvidare skrinlägga planerna på en Amerikaresa. Josef tog anställning i en verkstadsindustri och kom snabbt in i det fackliga arbetet. Inom arbetarnas nykterhetsrörelse träffade han sin blivande hustru Ragnhild som kom från Dalsland. De gifte sig 1922.
Tiderna var hårda på den norska arbetsmarknaden och 1931 kom storlockouten, som drabbade Jern & Metall mycket hårt. Samma år skedde ”palatsrevolutionen” inom förbundet. Hela förbundsstyrelsen avsattes och Josef invaldes som andre ordförande och sekreterare. 1934 blev han förbundsordförande för Jern & Metall. Den 9 april 1940 invaderades Norge av Nazi-Tyskland Tyskarna accepterade under vissa förutsättningar LO:s verksamhet, men kontroverserna kom och motståndet ute i medlemsleden hårdnade. Den 3 september 1941 utbröt den s k ”mjölkstrejken” vid metallindustrierna i Oslo. Tidigare hade arbetarna fått köpa en liter mjölk varje dag till reducerat pris. Plötsligt halverades ransonen för att sen utebli helt. Reaktionen kom omedelbart i form av en vild strejk. Josef Larsson kallades till tyskarna. LO:s advokat Viggo Hansteen följde med som tolk. Josef berättade att de fick klara besked att ”om strejken fortsatte skulle det flyta blod….” Josef återvände och kallade samman arbetsplatsombuden och förklarade att frågan inte hade en sådan vikt att man skulle riskera människoliv. Ordern blev alltså: ”Gå tillbaka till arbetet!” Tyskarna anade något större bakom aktionen inom Jern & Metall. Man såg konspirationen som en tendens till revolt. En vecka senare, den 10 september vid fyra-tiden på morgonen, grep Gestapo vid en razzia fem ledande fackföreningsmän, däribland basen för Jern & Metall Josef Larsson. I rasande fart arrangerades en ståndsrätt i en villa i centrala Oslo. Den 13 september nåddes Josef i sin cell på polishögkvarteret på Möllergaten 19 av beskedet att två av kamraterna dömts till döden och skjutits. Följande dag dömdes de tre övriga till döden. Åklagaren utpekade därvid Josef som en särskild aktiv figur, när det gällde motståndet mot ockupationsmakten. Domen skulle dock underställas rikskommisarien Josef Terboven. Beskedet nådde Skåre och Grava och väckte djup förstämning. Många Skårebor kände ju Josef och hans familj väl. Familjen tillbringade varje sommar en del av semestern i barndomshemmet, där en yngre bror med familj bodde. Själv var jag lekkamrat på somrarna med Josefs yngre son Frank som brukade stanna kvar i Skåre större delen av sommarlovet. Om jag minns rätt så gjordes det namninsamlingar till förmån för Josef. Jag vill också minnas att församlingens kyrkoherde Filip Strandlund sammanställde en petition som tillsammans med namninsamlingen tillställdes den tyska ockupationsmakten i Oslo.
Josef berättade att han var helt på det klara över att han skulle dö. Han kände ingen bitterhet. Det var så extraordinära förhållanden att man måste räkna med döden som realitet. I väntan på den slutliga domen tänkte han noga igenom vilka hans sista ord skulle bli: ”Ned med nazismen. Leve Kungen, Stortinget och Norge” Den 16 oktober 1941 kom beslutet att dödsdomen ändrats till livstid på tukthus. Han hamnade i isoleringscell på Fuhlsbüttels tukthus i Hamburg. Där satt också hans båda kamrater som också dömts till livstidsstraff. På grund av allierade bombningar evakuerades fångarna flera gånger till olika fängelser innan de hamnade i Dessau i Bayern. Josefs båda meddömda dog under fängelsevistelsen.
Dokument som visar att dödsdomen ändrats till livstids tukthus.
Josef kom hem som ende överlevande av de fem som greps den 10 september 1941. Josef återupptog arbetet som förbundsordförande för Jern & Metall och satt kvar till sin pensionering 1958. Vid VF:s intervju var han 84 år, fysiskt och intellektuellt vital.
Josef Larsson.
VF:s reporter frågade: ”Varför blev Du inte skjuten av nazisterna 1941?” ”Jag hittar inget annat svar än att tyskarna var rädda för att göra mig till någon slags martyr. Jern & Metall hade gått i konflikt för en liter mjölk. Vad skulle de inte göra om deras ordförande sköts. Så måste tyskarna ha tänkt, rädda för revolt och motståndsförsök som de var.”
Artikeln utgör ett sammandrag av VF:s intervju med Josef Larsson införd den 29 maj 1982
Erik Andersson