Sågverken i Skåre
Av Bengt Karlsson
Grava i Ord och Bild nr 4
Kortfattad historik om Hults såg (södra sågen) och Skåre Ångsåg (norra sågen) samt i följande särskild berättelse - Axelssonsågen.
Träförädling i form av sågat timmer har varit fundamentet i Skåres industriella verksamhet i mer hundra år. Där har merparten av Skåres arbetarkollektiv haft sin utkomst under lång tid. Ända sedan nordvästra stambanans tillkomst i början 1870-talet, då två stora ångsågar byggdes vid Klarälvens stränder i Skåre. Två konkurrerande, av varandra oberoende, trävaruföretag från norska Fredrikstad finansierade och byggde anläggningarna. Den ena sågen byggdes söder om och den andra norr om den då nybyggda järnvägsstationen. Hults Ångsåg, södra sågen (sönnere såga), startades under ledning av disponenten Henrik Övergaard. Disponentbostaden var Skåre Herrgård där Övergaard bodde fram till sin död 1918. Från 1922 fram till sågens nedläggning 1926 var Karl Barfod dess ledare och disponent med bostad –Skåre Herrgård.
Hults Ångsåg 1870-tal Mitt emot sågverket på järnvägens andra sida (nedanför nuvarande Soldattorpet) byggdes i sågverkets regi en förmansbostad med två lägenheter och tre arbetarbostäder med ett tiotal lägenheter. Den gemensamma lokalortsadressen var Södra Bolaget. (På lokalmål- Sönnere Bolage) Ett par år efter södra sågens tillkomst byggdes norr om järnvägsstationen ytterligare ett sågverk, Skåre Ångsåg, på initiativ av bl.a. norrmannen Damhagen. Disponent och ledare för Skåre Ångsåg, vanligen kallad ”Norra Sågen”, blev M. Mathiesen, en man med stamtavla från en känd norsk skogs- och bruksägarsläkt. Samtidigt med sågen byggdes också en disponentbostad – ”Det Gröna Huset ” och bostäder –”Byggningera” till den arbetskraft som kom från när och fjärran.
Det gröna huset 1875 med Byggningera i bakgrunden
(Disponentbostaden beskrivs charmfullt i den nyligen utgivna boken ”Det Gröna Huset i Skåre” skriven och designad av syskonen Gerd Göran, Gunhild och Egil Akre). År 1889 blir Louis Övergaard disponent och ledare för Norra Sågen. Han är bror till Henrik på sönnre såga. Louis Övergaard var en idé- och initiativrik man som i anslutning till sågverket startade båtbyggeri och skidfabrik. Den senare med så bra produkter och så gott anseende att det gav medalj på Stockholmsutställningen1897.
Skåre ångsåg och båtbyggeri
En brand ödelägger sågen 1907, men den byggs upp igen och får då moderna och effektivare sågramar. Efter ett par tidigare ägarbyten blir år 1911 Skåre -Trysil AB ny ägare till sågen. 1922 övertar Trysilsonen Guthorm Akre befattningen som disponent för norra sågen efter sin svärfar Louis Övergaard. Dåliga konjunkturer medför dock att verksamheten vid sågen är nedlagd under åren 1923 till 1931. Pyromanen Hjärpe blir orsak till att sågen på nytt förstörs av brand 1941. Men efter en snabb återuppbyggnad står sågen där snart igen, nu med ännu modernare maskinpark.
Skåresågen såghuset
Tidigt under andra världskriget byggdes vid sågen ett antal kolugnar för tillverkning av gengaskol, en investering som blev mycket lönsam. När andra världskriget var slut öppnades handelsvägar som möjliggjorde ökad export av trävaror men också import av maskiner. Till Skåresågen importerades 1946 en av de allra första brädgårdstruckarna i landet. Skåres egen son Alf Bergdal, som varit Guthorm Akres kamrer och närmaste medhjälpare bryter det norska ledarskapet i Skåresågens ledning och blir disponent de sista åren av 50-talet. Fram till 1960 är det i huvudsak norrmän som startar, äger och driver Skåres träindustrier. Till ledande befattningar rekryterades norrmän, och sågtimret flottades på Trysilelva - Klarälven från norska skogar. Exporten av det sågade virket till utlandet gick till en början med järnväg till Oslo (Kristiania) och vidare på sjöfart ut i Europa. Persongalleriet ovan är i stort sett delar av ett släktträd. Detta beskrivs mycket fint och intressant av Egil Akre, son till förre disponenten Guthorm Akre, i hans släktkrönika och sågverkshistoria som finns utgiven och tillgänglig på biblioteken i Skåre och Karlstad. Ett annat dokument om Skåresågen, framtaget på initiativ av Egils bror Ole Akre med hjälp av hans elever vid Gotlands läns folkhögskola, finns också utgivet och kan lånas på biblioteket i Skåre. I denna skrift refereras till ett stort bildmaterial –som finns bl.a. i form av stora planscher på Hembygdsgården i Grava. Fram till 60-talets början sågades timret enbart till plank och bräder i en mängd olika dimensioner och staplades i brädgården för torkning och väntan på leverans. När Skåresågen 1960 byter ägare och Witalis Jansson & John Westlund tar över ledning och ansvar, följer en modernisering och utbyggnad av verksamheten. Härefter levererades sågtimret i huvudsak från Uddeholmsbolaget, Vänerskog och Domänverket. Ett hyvleri och utrustning för torkanläggning och tryckimpregnering blir tillskott i verksamheten.
På 1970-talet tillkommer två nya torkugnar med utrustning för värmeåtervinning och den gamla sågramen ersätts av två nya. Början av 70-talets var en blomstrande period med goda affärer, vilket gav framtidstro för fortsatt utvidgning av rörelsen, men nu med annan lokalisering än Skåre. Stora investeringar gjordes i nya och uppköp av befintliga produktionsenheter i Ekshärad, Torsby och Sysslebäck. Dessvärre kom dessa tillskott i verksamheten att infalla under en för sågverksindustrin besvärande lågkonjunktur, vilket ledde till att investeringarna inte gav väntad avkastning och företagen hamnade på obestånd med konkursen som obönhörlig slutpunkt. Arbets- och boendemiljöer vid Skåresågen (Norra Sågen) När sågen startade 1872-1873 var arbetsdagen 14 timmar. Antalet anställda var cirka 100 man.
Disponent Akre omgiven av sin arbetsstyrka bl.a. Harry Pettersson, Filip Nilsson, Gustav Olsson, Gunnar Hultberg, Carl och Axel Söderkvist, Hilmer Djup, Edvin Bergdahl, Oskar Larsson (Ek-Oscar).
Arbetet vid sågen var säsongsbetonat. Några månader under vintern, när älven som förde sågtimret från norska ock svenska skogar var frusen, gick sågen i íde. Men tidigt på våren när timmerflottningen tog sin början lämnade sågverksarbetarna sina vinterarbeten, vanligen skogsarbeten av olika slag, för att återvända till sågen och börja en ny anställning. De yrkeskunniga fick säsongsanställning. Men det anställdes också daglönare: en underklass i jämförelse med de yrkeserfarna. Som nämndes ovan hade man vid Skåresågen, utöver produktion av sågat virke, också verkstäder för tillverkning av båtar ock skidor, vilket gav en del vinterarbeten. På 20-och 30-talet arrangerade Guthorm Akre vintersågning för sågeliten i ambulerande små sågverk (cirkelsågar) i främst västra Bergslagen. Sågverksarbetet var fysiskt tungt och i många avseenden riskfyllt. Höst och vår medförde kylan en påfrestande arbetsmiljö och var därför ett hinder i
arbetet. Det krävdes fysiska kraftkarlar för att klara arbetet och för att bibehålla sin hälsa. Blåmärken, klämsår och ibland avskurna fingrar ingick i skadebilden. Sågverksfolkets aristokrater: stabbläggarna, var den mest utsatta yrkesgruppen. Så här beskriver stabbläggaren Hilmer Djup sitt hårda arbete i brädgården. ”Landgången upp till brädstaplarna var en 10-tumsplanka. Vi började lägga upp den ungefär i höfthöjd där det stack fram ett stift (utskjutande bräda). Sedan höjde vi steg för steg upp till 4-5 meter. Landgången/plankan svajade ju kraftigt så det var viktigt att i steget hålla takten med plankans svajning. Om man fick svajet emot sej, så var risken stor att man ramlade ner med hela bördan som vanligen vägde omkring 100 kg.”
Stabbläggare i arbete
Arbetstakten var hårt uppskruvad och många arbeten bedrevs på ackord. När någon i stabbläggargänget blev sjuk var det vanligen någon från sågverksfolket som fick hoppa in. Men det tunga arbetet och det hårda tempot skrämde bort de flesta redan efter första dagen.
Stabbläggareliten Hilmer Djup, Helmer Eriksson, m.fl.
Arbetarrörelsen tillkämpade sig efter hand kortare arbetsdag. Men tiden närmast före första världskriget var arbetsdagen vid Skåresågen ändå 12 timmar, ”och inte var man ledig på lördagarna heller. Även midsommarafton var hela arbetsstyrkan i gång”, berättar Hilmer Djup.
Livet som sågverksarbetare var i flera avseenden hårt. Lönen för ett dagsverke vid tiden omkring 1915 var 1 kr. I början av 40-talet hade en hjälpsågare 2:80 kr i timmen. Det var därför ett välkommet tillskott när lönekuvertet vid midsommar någon gång innehöll en bonus på 2 kronor. På Skåresågen liksom på andra sågverk fanns det en tydlig åtskillnad mellan olika yrkeskategorier som hjälpsågare, sågare, klampare (en som staplar upp eller sorterar virke) och stabbläggare. Stabbläggarna var den arbetskraft som var svårast för arbetsgivaren att ersätta, och de kunde därför förhandla sig till ett bättre löneläge än andra grupper vid sågen.
Fackföreningar Arbetarnas strävan att förbättra löne- och arbetsvillkoren vidtogs i ganska måttfulla steg. Arbetsvägran när kvicksilvret kröp ner mot –30 grader, krav på mindre övertid och gruppvisa försök till ett bättre löneläge, oftast med stabbläggarna i spetsen, är exempel på sansade aktioner som arbetarna vidtog. I jämförelse med de norrländska sågverken där det bedrevs samlade kraftfulla fackliga aktioner, var arbetarna vid Skåresågen ganska återhållsamma i sin strävan att nå bättre villkor. Till detta kan finnas flera förklaringar. Konkurrerande yrkesgrupper i säsongsbetonat arbete där daglönare fanns att tillgå, var faktorer som verkade återhållande på löne -och arbetsmiljökraven. I sina anspråk hade man också att ta hänsyn till att flertalet arbetare bodde i företagets bostäder. Många av sågverksarbetarna var småbrukare, som även under sin anställning vid sågen fortsatte att sköta sina hemman som ”månskensbönder”. Det dröjde till 1956 innan man fick en facklig sammanslutning vid sågen i Skåre.
Arbetarbostäder
Byggningera
Bolagets nya arbetarbostäder, två tvåvåningshus i trä med vindsutrymmen, kort och gott kallade ”Byggningera”, stod färdiga för inflyttning 1875. Lä
genheterna bestod av ett rum och kök, och de hyste ofta stora familjer. I köket fanns öppen spis och vardagrummet värmdes från en norsktillverkad kamin. Ved att elda med fick arbetarna gratis från sågen. På vinden förvarades mjöl, fläsk och kött i tinor. Bredvid arbetarlängorna fanns vedskjul och utrymmen där den som hade råd och så önskade kunde hålla sig med hushållsgris, som vanligen blev en efterlängtad förstärkning i kosthållet vid juletid. Någon har berättat, att det var den enda gång på året som de verkligen kunde äta sig mätta. De som hade skulder i affären kunde lämna sin gris som betalning. Några hade höns och betalade sina skulder med ägg. Man kunde också arrendera en bit av bolagets mark för potatisodling om man så önskade. I husens källare gjorde arbetarnas hustrur potatismjöl. Vid siktningen av mjölet lämnades en restprodukt i form av gryn. Detta blev till föda i form av grynvälling. Bröd bakades i den gemensamma bagarstugan. I tvättstugan kunde man koka och bearbeta sin tvätt, men för att skölja tvätten fick man bege sig till älven. På våren hände det ofta att älven förde så mycket vatten att det blev översvämning och bostädernas källare fylldes med vatten.
Fritiden Omkring sekelskiftet och en bit in på 1900-talet styrde älven och sågen på många sätt människornas liv och tänkande i Skåre. Det fanns en ganska utbredd religiositet som tog sig uttryck i söndagsskolor och bönemöten i det närliggande kapellet. Fritidsnöjena var lätt räknade. Ibland kom det en ambulerande biograf till nykterhetslogen och någon gång ordnades också dans på någon äng till tonerna från dragspel och munspel. Den första riktiga dansbanan byggdes söder om sågen i arbetarkommunens regi.
Källor: ”Ångsågarna i Skåre” av Egil Akre ”Arbetet vid Skåresågen” av Wolfgang Menzel, Micael Lenneèr och Peder Fransson. (Elevarbete vid Gotlands läns folkhögskola 1980)
Hults ångsåg
År 1875 anlades vid Klarälven Hults Ångsåg som kallades södra sågen eller södra bolaget för att
enkelt skilja den från Skåre Ångsåg som anlagts några år tidigare. Verksamheten lades ned 1926.
Järnvägsspåren anslöt till nordvästra stambanan vid Skåre station något hundratal meter
från sågverksområdet.
Skåre ångsåg
Båtbyggeri och skidfabrik
Skåre Båtbyggeri som var sammanbyggt med Skåre Ångsåg. Arbetet i sågverket pågick från vårfloden till isläggningen i november-december. Det fanns således inte arbete vid sågen mera än drygt halva året.
För att skapa sysselsättning även vintertid startades vid slutet av 1800-talet en
skidfabrik och ett båtbyggeri. Dessa verksamheter fortgick till en bit in på 1900-talet.
Axelsson-sågen
Av Bengt Karlsson
Grava i Ord och Bild nr 4
Uppbyggnadsskedet Att gå i föräldrarnas fotspår och bruka jorden såg inte 20-årige lantbrukarsonen Gunnar Axelsson från Stodene i Grava som sin framtid. Istället började han som egen företagare, sågverksägare i liten skala. Året är 1920. Med häst och vagn och i lasten ett portabelt sågverk med råoljemotor och en cykel, besöker han skogsägande bönder och sågar framtaget timmer till behövligt byggnadsvirke. Under större och längre sågningsuppdrag på mera avlägset belägna platser blir det mat och logi på platsen och cykel hem under veckosluten. Det var så det började.
Det första sågverket
1935 förvärvar han ett stycke mark av sin far invid Stodenetjärnet i Granliden i Skåre och blir stationär sågverksägare.
Inspektion av sågverket
Utvecklingsskedet Sågtimret köptes på rot vid trävaruauktioner i Karlstad där intressenterna var många och konkurrensen kunde vara hård. Kyrkan och Domänverket hade de största skogsbestånden och dominerade utbudet.
Timret avverkades sedan av säsongsanställd arbetskraft, vanligen trädgårdsmästare som hade vinterledigt från sina odlingsbestyr. Timret hämtades sedan med lastbil och tippades i tjärnet för att inte torka och samtidigt förhindra insektsangrepp. Från tjärnet transporterades timret på en matarkedja upp i såghuset där stockarna i sågens dåvarande utvecklingsskede klingsågades. Sågklingans beskaffenhet hade omvittnat stor betydelse för hur sågningen kunde genomföras. Slöa och ojämna sågtänder t.ex. efter en spiksågning medförde att sågklingan ”vobblade” (vibrerade i sidled), vilket medförde att klingan gick långsammare genom stocken och det sågade virket fick sämre kvalitet. Att slipa och fila en sågklinga så att den inte vobblade krävde stor skicklighet av utövaren. Axelssonsågen hade en mycket kunnig självlärd trotjänare för dessa göromål. Det var den kända Skåreprofilen Karl Larsson (Kal på Norsbrôten) Han var också en kunnig slaktare, och slaktade hushållsgrisen/julgrisen åt de flesta grisägande familjer i Skåre. Karls bror, Anders Larsson, var likaså en trotjänare vid Axelssonssågen. Han arbetade där tills han var över 80 år. Som mest uppgick arbetsstyrkan vid sågen till 15 man. Verksamheten byggs ut 1937 med ett hyvleri, som möjliggjorde tillverkning av spontade plank och bräder. Plattor av träullscement blir en stor produkt i verksamheten från 1950. Dessa plattor fick användning som både vägg- och takbeklädnad och som putsbart isoleringsskikt på husgrunder.
Byggvaror såldes både på export och till lokala byggmästare men även under en tid till händiga gör det självkunniga i små poster s.k. minutförsäljning. De senare fraktade själva hem sina varor på olika transportmedel. Karamellfabrikanten Marklund i Skåre fraktade bräderna under(!) sin personbil. Han hängde upp bräderna i främre och bakre stötfångare/ kofångare. Det var förstås en bil modell äldre, där det bladfjäderupphängda chassit gav stort utrymme mellan marken och bilgolvet. Träfiberplattor, Masonit och Treetex, användes flitigt i byggbranschen vid denna tid, i första hand för vägg- och takbeklädnad.
I flera avseenden var 50-talet ett påtagligt utvecklingsskede vid sågen. Man bygger ett nytt fristående kontor och flyttar in med den administrativa verksamhet som tidigare bedrevs från kontor i bostaden. Kontorsarbetet sköttes helt inom familjen fram till 1967, då man anställde en kontorist. Den gamla sågklingan hade gjort sitt 1953 då en
ny ramsåg kommer på plats. Dessvärre visade det sig att denna utrustning orsakade starka vibrationer i den underliggande marken och gav störningar även i omgivande mark. Detta problem, som också fanns vid Skåresågen, visade sig svårbemästrat och nästan omöjligt att helt undanröja.
Sågen 1950
I början på 50- talet blir också stabbläggarnas hårda arbete ett minne blott. Då blir det den nyinköpta lasttrucken som får göra grovarbetet i brädgården. En åskvädersblixt ger den tändande gnistan till den brand som 1969 lägger sågen i aska och förstör dess maskiner. Branden kunde dessbättre begränsas till sågverket, så att brädgården förblev oskadad .
Återuppbyggnaden Sågverksägaren Gunnar Axelsson var nu 69 år och ville övergå till en lugnare tillvaro som pensionär. Detta lät sej göras utan oro för sågens framtid. Yngste sonen Sven Axelson var väl förberedd efter lång erfarenhet vid sin fars sida. Det blir alltså Sven som leder arbetet med sågens återuppbyggnad. Det nya sågverket får istället för ramsåg en s.k. reduceringsmaskin, från Kockums fabrik i Söderhamn, som i sågningsprocessen flisade sågstockens valkanter, som sedan blev massaved. En bit in på 70-talet fick man beställning på ett speciellt brädsortiment för export till Frankrike. Bräderna användes där för tillverkning av fönsterluckor. Nu började man också tillverka s.k. ramträ, en träprofil med precisionsmått 25x25mm som används till stomme i innerdörrar. Denna produkt blev en stor exportvara, som i dag återfinns i Moelvens produktion i Skåre. En tromb sveper över sågen 1987 och sliter sönder ett magasin och rör om i brädgården. En del av plåttaket hittades senare vid Botorp, några km från sågen
Överlåtelsen Sven Axelsson säljer 1989 sågen och produktsortimentet till Westwood som tidigare hade förvärvat Skåresågen efter Vestlund och Janssons konkurs. Den tidigare nämnda ramträprofilen började nu tillverkas av Westwood vid Skåresågen. Några år senare går Westwood upp i Moelven som i dag producerar denna träprofil vid sin anläggning i Skåre, för export och med god förtjänst.
Källa: Sven Axelsson, muntlig berättelse
Näringsidkare av mindre format: båtbyggeri, skidtillverkning, kvarn, torvupptagning cementgjuteri, trädgårdsmästare
Det nya industriområdets framväxt